Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


innerligt, att hon varit av samma stånd som jag. En sådan drottning hon skulle ha varit!»

Kungen försjönk i djup tystnad, som varade ända tills vi uppnått Serpentine-Avenue.

Dörren till Briony Lodge var öppen, och på trappan stod en äldre kvinna. Hon betraktade oss med ett litet hånfullt leende, när vi stego ur vagnen.

»Mr Sherlock Holmes, antar jag?» sade hon.

»Jag är mr Holmes», sade min vän och gav henne en förvånad, frågande blick.

»Jaså. Min matmor sade mig, att ni troligen skulle komma. Hon och hennes man reste i morgse till kontinenten med 5,15-tåget från Charing Cross.»

»Vad säger ni?» nästan skrek Sherlock Holmes, likblek av förargelse och överraskning. »Menar ni, att hon har lämnat England?»

»Ja — och hon kommer aldrig hit igen.»

»Och papperen!» utbrast kungen i förtvivlad ton.

»Allt är förbi!»

»Det skola vi snart se.»

Holmes trängde sig förbi den gamla tjänarinnan och rusade in i salongen, hack i häl åtföljd av kungen och mig. Möblerna i det vackra rummet stodo nu huller om buller; hyllor och bord voro berövade sina prydnadssaker, lådor voro utdragna och tomma; det såg ut, som om husets härskarinna brådskande undersökt dem, innan hon begivit sig på flykten. Holmes sprang fram till ringledningen, sköt tillbaka en liten lucka, stack handen in i nischen och drog fram en fotografi och ett brev. Fotografien föreställde Irene Adler själv i stor toalett; brevet var adresserat till »Sherlock Holmes, Esq. (Att avhämtas)». Min vän slet upp kuvertet, och vi läste det tillsammans alla tre. Det var daterat kl. 12 föregående natt och lydde sålunda:

»Bäste mr Sherlock Holmes!

Ni gjorde det verkligen riktigt bra — ni lyckades fullkomligt lura mig. Ända till efter alarmsignalen misstänkte jag ingenting. Men då, när jag insåg, att jag själv röjt min hemlighet, började jag fundera på saken. För flere månader sedan hade man varnat mig för er. Man hade sagt mig, att om kungen kunde förmå sig att använda en agent, skulle han välja er. Och man hade gett mig er adress. Trots allt detta, fick ni mig att uppenbara för er, det ni ville veta. Till och med sedan mina misstankar hade vaknat, fann jag det nästan omöjligt att tänka illa om en så snäll, rar, gammal präst. Men, ser ni, jag har varit aktris. Manlig dräkt har jag ofta burit — jag begagnar understundom en dylik, emedan den tillstädjer större frihet. Jag skickade John, min kusk, att bevaka er, gick upp i min sängkammare, tog på mig min »promenadkostym», som jag kallar den, och kom ner igen, just som ni lämnade villan.

Jag följde efter er, tills ni nått ert hem — jag ville vara säker på, att jag verkligen var föremål för den ryktbare mr Sherlock Holmes' intresse. Så önskade jag er »god natt» — det var en smula oförsiktigt av mig — och begav mig till The Temple för att rådgöra med min man.

Vi ansågo båda, att flykt var säkrast, när vi hade fått en så farlig motståndare; därför fann ni boet tomt, när ni kom för att hälsa på. Vad porträttet angår, kan er klient vara lugn. Jag älskar, och jag älskas av en bättre man än han. Kungen kan göra vad han vill utan tanke på att bli hindrad av den, som han så grymt förorättat. Jag behåller hans porträtt endast som säkerhet — som ett slags vapen för att försvara mig mot de mått och steg, han i en framtid möjligen skulle vilja taga emot mig. Jag lämnar kvar ett porträtt, som han kanske,