trots allt, gärna vill äga, och jag förblir, bäste mr Sherlock Holmes,
Er uppriktigt tillgivna
Irene Norton,
f. Adler.»
»En sådan kvinna — å! — en sådan kvinna !» utropade kungen av Böhmen, när vi genomläst episteln. »Sade jag er inte, att hon var både slug och beslutsam! Skulle hon inte ha blivit en utomordentlig drottning? Skada, att hon ej stod på samma nivå som jag!»
»Att döma av vad jag sett, tycks damen i fråga stå på en helt annan nivå än Ers Majestät», sade Sherlock Holmes kallt. »Jag är ledsen, att jag ej lyckats föra det lilla uppdrag, Ers Majestät givit mig, till en gynnsammare utgång.»
»Min bäste herre», sade kungen livligt, »utgången av den lilla affär, ni haft om händer, kunde ej vara bättre och gynnsammare. Jag vet, att hennes ord är att lita på. Porträttet är i lika säkert förvar, som om det blivit kastat i elden.»
»Jag är glad, att Ers Majestät säger så.»
»Jag är er oändligt tacksam. Säg mig, på vad sätt jag skall kunna belöna er! Den här ringen — — —»
Han drog en stor smaragd av sitt finger och lade den i sin utsträckta flata hand.
»Ers Majestät har något, som jag skulle sätta än högre värde på.»
»Vad då?»
»Den där fotografien.»
Kungen stirrade förvånad på honom.
»Irenes porträtt?» utropade han. »Ja visst — gärna!»
»Jag ber Ers Majestät mottaga mitt hjärtliga tack. Och nu finnes det intet mer för mig att göra. Jag har äran önska Ers Majestät en lycklig resa.»
Han bugade sig djupt, vände sig om och gick, utan att se den hand, kungen räckte honom, i mitt sällskap hem till sig.
Och detta är berättelsen om hur man lyckades avvända den skandal, som hotade Böhmens konungahus, och om hur Sherlock Holmes bästa planer tillintetgjordes av en kvinna. Sherlock Holmes brukade göra narr av kvinnornas intelligens och fyndighet, men på sista tiden har han låtit bli det. Och när han talar om Irene Adler eller visar hennes porträtt, är det, som existerade ingen annan kvinna i världen — han kallar henne alltid endast »hon».
