haft på edra öden. Var snäll och skriv upp tidningens namn och datum, Watson!»
»Det är en Morning Chronicle för den 27:de april 1890.»
»Bra — nu, mr Wilson!»
»Ja, mr Sherlock Holmes, det är precis som jag förut sagt er», började Jabez Wilson och torkade sig i pannan. »Jag äger en liten pantlåneinrättning vid Coburg Square, ej långt från City. Affären är inte stor, och på sista tiden har jag ej förtjänat mer än nätt och jämnt mitt dagliga bröd. Förr hade jag råd hålla två medhjälpare, men nu har jag bara en, och Gud ska' veta, att det emellanåt är svårt nog att kunna betala honom, om det ej vore så, att han arbetar för halv lön — han vill lära sig yrket, säger han.»
»Hvad heter denne tjänstvillige yngling?» frågade Sherlock Holmes.
»Han heter Vincent Spaulding, men så särdeles ung är han då inte. Det är svårt att säga, hur gammal han är. Men jag kan ej önska mig en hyggligare medhjälpare, mr Holmes, och jag inser mer än väl, att han kunde få det bättre ställt för sig och förtjäna dubbelt så mycket, som jag ger honom. Fast om han är nöjd med som han har det, varför skulle jag väl söka bringa honom på andra tankar?»
»Nej — det vore det ju ingen mening i. Det var i alla fall en riktig tur, att ni fått en bokhållare, som arbetar för underpris — det är inte många arbetsgivare, som äro så lyckliga. Jag tror nästan, att er assistent är i sitt slag lika märkvärdig, som er annons i sitt.»
»Å — han har nog sina fel, må ni tro, mr Holmes. Han är rent av tokig med sin fotografering — ute är han med sin kamera, när han borde vara inne och lära, och sen bär det av ner i källaren för att 'framkalla' vyerna han tagit. Det är en riktig vurm — men på det hela taget är han en duktig arbetare — det är intet ont i honom.»
»Han är kvar hos er, antar jag?»
»Ja visst, sir. Han och en fjorton års tös, som lagar litet mat och håller rent åt mig — det är hela mitt hushåll; jag är änkling och har inga barn. Vi leva lugnt och stilla, sir, allesamman; vi dra oss fram och göra rätt för oss, även om vi ej förtjäna mycket just. Det första, som störde vårt lugn, var den här annonsen. Spaulding kommer in en dag på kontoret med den här tidningen och säger:
»'Jag önskar till Gud, mr Wilson, att jag vore rödhårig.'
»'Varför det då?' frågade jag.
»'Varför?' säger han: 'jo, här står, att det är en plats ledig i Röda Ligan, och den platsen är värd en hel liten förmögenhet för den, som lyckas få den. Det sägs, att det finns fler vakanser, än det finns sökande, och att gode männen rakt inte veta, vad de skola ta sig till med pengarna. Om mitt hår bara ville ändra färg, så vore det en lämplig reträttplats för mig.'
»'Vad menar ni egentligen?' frågade jag. Ni förstår, mr Holmes, att jag är en riktig 'stuggris', som man säger, och enär mina kunder komma till mig och jag aldrig behöver gå till dem, händer det, att jag hela veckor igenom inte sätter foten utom dörren. På det sättet har jag just inte mycket reda på, vad som sker i världen, och jag blir alltid glad, när jag får veta litet nytt.
»'Har ni aldrig hört talas om Röda Ligan?' frågade han och stirrade på mig.
»'Aldrig!'
»'Det var då underligt! Ni kan ju själv uppträda som sökande till en av de lediga platserna.'
»'Hur mycket inbringa de?' frågade jag.
