Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»'Å — bara ett par hundra pund oc året, men arbetet är lättvindigt och behöver ej ta mycken tid från ens vanliga sysselsättning.'

»Ni kan ju föreställa er, att det han sade, kom mig att öppna öronen. Min affär har just inte gått över sig bra de sista åren, och ett par hundra pund skulle vara särdeles välkomna.

»'Tala om för mig, vad ni vet om saken', sade jag.

»'Ja', sade han och visade mig annonsen, 'ni kan ju se för er själv, att Ligan har en plats ledig, och vart ni bör vända er för att få närmare upplysningar, står här ock. Så vitt jag vet, har Röda Ligan blivit grundad av en amerikansk millionär, Ezekiah Hopkins, som hade litet besynnerliga idéer. Han var rödhårig och hyste stor sympati för alla rödhåriga människor. Efter hans död befanns det, att han anförtrott hela sin enorma förmögenhet åt ett par gode män, med föreskrift att använda räntorna till att förse sådana män, vilkas hår hade samma färg som hans eget haft, med lätt, angenämt arbete. Man säger, att betalningen är rundlig och att man har just ingenting att göra.'

»'Men', sade jag, 'det finns väl miljoner rödhåriga karlar, som vilja ha den platsen?'

»'Inte så många, som man kunde tro', svarade han. 'Ni förstår, att det är egentligen endast för London-bor och för fullvuxna män. Den här amerikanaren var född i London, ser ni, och han ville göra något för sin gamla fädernestad. Och det tjänar ingenting till, sägs det, att man anmäler sig, om ens hår är ljusrött eller mörkrött — nej, riktigt klart eldrött ska' det vara. Om ni ville anmäla er, mr Wilson, kunde ni vara så godt som säker på att bli antagen; men ni bryr er kanske inte om att omaka er för ett par fattiga hundra pund?'

»Nu är det ett faktum, som ju herrarna för resten själva kunna se, att mitt hår är av det riktigt eldröda slaget, och därför ansåg jag, att jag hade god utsikt att vinna, även om det funnes konkurrenter. Vincent Spaulding tycktes veta så mycket om den här Ligan, att jag trodde han kunde vara mig till nytta. Alltså sade jag till honom att stänga kontoret och följa med mig. Han var glad att få en fridag; vi satte luckorna för fönstren och begåvo oss på väg till den adress, som stod utsatt i annonsen.

»Jag hoppas innerligt, att jag aldrig i mitt liv måtte få skåda en sådan syn igen, mr Holmes. Från norr, söder, öster och väster tycktes varenda karl, som hade rött hår, ha begivit sig till City för att svara på annonsen. Fleet-Street var proppfull med rödhårigt folk, och Pope's-Court liknade en fruktmånglares apelsinkärra. Jag trodde aldrig, att det i hela landet fanns så många rödhåriga människor, som den enda annonsen hade samlat ihop på ett ställe. Varenda nyans av rött fanns där — halmgult, citrongult, brandgult, tegelrött, mörkrött, leverbrunt — men, som Spaulding sagt, de flesta hade inte den riktiga, eldröda färgen. När jag fick se, hur många, som väntade, tänkte jag inte bry mig om att gå in; men det ville Spaulding inte höra talas om. Hur han bar sig åt, vet jag verkligen ej, men han knuffade och armbågade sig fram, tills han fått mig tvärs igenom folkhopen och uppför kontorstrappan. Upp och ned för denna rörde sig en dubbel ström av människor — somliga gingo uppför, fulla av hopp, andra begåvo sig med nedslagen min ner igen. Vi trängde på, så gott vi kunde och stodo snart inne på kontoret.»

»Denna er upplevelse var ju riktigt intressant», anmärkte Holmes, när hans klient tystnade för att uppfriska sitt minne med en stor pris snus. »Var snäll och fortsätt!»