Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det är nog sannt, sir; men jag ville gärna veta, hur saken hänger ihop, vem som är medlem i Ligan och varför man spelat mig detta spratt — om det var ett spratt. Det stod dem i alla händelser ganska dyrt — kostade dem 32 pund.»

»Vi ska nog försöka reda upp saken för er. Först måste jag likväl göra er ett par frågor, mr Wilson. Den här bokhållaren, som gjorde er uppmärksam på annonsen — hur länge hade han varit i er tjänst?»

»Ungefär en månad då.»

»Hur fick ni tag i honom?»

»Han svarade på en annons.»

»Var han den ende sökanden?»

»Nej — där fanns nog ett dussin — minst.»

»Varför valde ni honom?»

»Han var mycket flink och behändig och begärde ingen hög lön.»

»Arbetade han inte för halv lön, egentligen?»

»Jo.»

»Hur ser han ut, denne mr Vincent Spaulding?»

»Han är liten och fetlagd, men mycket kvick i vändningarna; har inte något skägg, fast han nog sett sina trettio år. Och så har han ett stort vitt ärr i pannan.»

Holmes reste sig hastigt upp i sin stol. »Det anade jag», sade han med synbar sinnesrörelse. »Har ni sett, om han bär örringar eller om han har hål i öronen?»

»Han har hål i öronen; han har sagt mig, att en zigenerska borrat dem på honom, när han var en helt liten pojke.»

»Hm!» sade Holmes, försjunken i djupa tankar. »Är han kvar hos er?»

»Ja, sir — jag har just nyss lämnat honom han är på mitt kontor.»

»Och han har skött affären bra under er frånvaro?»

»Ingenting att beklaga sig över, just — det finns aldrig mycket att göra om förmiddagarna.»

»Det är bra, mr Wilson. Jag skall säga er min åsikt om saken inom ett par dar. Vi ha i dag lördag — om måndag tänker jag vi ska' ha funnit lösningen på gåtan.»




»Nå, Watson», sade Holmes, sedan vår klient lämnat oss, »vad säger du om det här?»

»Ingenting», svarade jag helt uppriktigt; »det är en ovanligt hemlighetsfull affär.»

»I regel», sade Sherlock Holmes, »är det så, att ju ovanligare och underligare en sak förefaller, desto enklare är den att reda upp. Det är de vanliga, banala brotten, som sätta en myror i huvudet — det är det alldagliga, intetsägande ansiktet, som man har svårast att känna igen. Men jag måste vara snabb i vändningarna — den här affären brådskar.»

»Vad ämnar du göra då?» frågade jag.

»Röka», svarade han. »Det här är ett problem, som fordrar minst tre hela pipor; du får vara snäll och inte tala till mig under femtio minuter.»

Han kröp ihop i sin stol med slutna ögon och knäna dragna ända upp under hakan; den lilla bruna kritpipan, som stack ut ur mungipan på honom, liknade näbbet på någon slags stor, främmande fågel. Jag började slutligen tro att han fallit i sömn och var nära att själv slumra till, då han plötsligt sprang upp från sin plats med en min och en hållning, som utvisade, att han fattat sitt beslut. Han lade pipan från sig på kaminhyllan och vände sig till mig.

»Sarasate spelar i St. James' Hall i eftermiddag»,