Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sade han. »Vad säger du, Watson? Kunna dina patienter vara av med dig ett par timmar?»

»Jag har ingenting att göra i dag. Min praktik lägger ej mycket beslag på min tid.»

»Sätt då på dig hatten och kom. Jag måste först gå ner till City — vi kunna få oss litet lunch där. Programmet bjuder på en hel del tysk musik, och jag tycker egentligen mer om den än om italiensk eller fransk. Den tyska är så rogivande, och jag behöver ta mig en funderare i dag. Kom nu!»

Vi reste med underjordiska järnvägen till Aldersgate; och efter ett par minuters promenad voro vi vid Saxe-Coburg-Square, ett litet trångt, smutsigt torg, där fyra rader dystra tvåvåningshus vände fasaden mot en liten inhägnad, vars illa skötta gräsmatta och halvvissna lagerträd hade en svår strid att utkämpa mot den osunda, rökiga atmosfären. Tre förgyllda kulor[1] och en brun skylt med namnet Jabez Wilson i vita bokstäver utvisade stället, där vår rödhårige vän hade sitt verksamhetsfält. Sherlock Holmes stannade framför huset och betraktade det noga med huvudet på sned och kisande, glänsande ögon. Sedan gick han långsamt uppför trottoaren och ned igen till hörnet, allt under det han uppmärksamt granskade de kring torget liggande byggnaderna. Slutligen närmade han sig pantlånekontoret, och efter att två eller tre gånger kraftigt ha stött sin käpp mot stenläggningen, gick han fram till dörren och knackade på. Ögonblickligen uppenbarade sig en ung slätrakad man med klara, pigga ögon; han bad oss hövligt stiga in.

»Nej tack», sade Holmes; »jag ville bara be att få veta närmaste vägen till The Strand.»

»Tredje gatan till höger, fjärde till vänster», svarade bokhållaren med flytande tunga, i det han stängde dörren.

»Kvick pojke, den där!» anmärkte Sherlock Holmes, under det vi fortsatte vår väg. »Han är, enligt min erfarenhet, en av Londons mest slipade kanaljer, och vad mod och djärfhet angå, söker han sin like. Jag känner till honom, jag.»

»Antagligen spelar mr Wilsons assistent en betydande roll i den här historien om 'Röda Ligan'», sade jag. »Du frågade säkerligen om vägen endast för att få tillfälle se honom.»

»Inte honom.»

»Vad då?»

»Knäna på hans byxor.»

»Och vad fick du se?»

»Det, som jag trodde mig skola få se.»

»Varför slog du med käppen mot stenläggningen?»,

»Min käre Watson, vi äro ute för att observera, inte för att prata. Vi äro spioner i fiendens läger. Vi ha lärt känna Saxe-Coburg-Square — låt oss nu söka utforska de vägar och stigar, som ligga där bakom.»

Den gata, på vilken vi slagit in, när vi lämnade Saxe-Coburg-Square, utgjorde en lika stor kontrast till det lilla torget som en tavlas framsida till dess baksida. Den var en av de stora pulsådror, vilka förmedla trafiken mellan City och stadens norra och västra delar. Mitten av den breda körbanan var nästan spärrad av den oändliga ström av handelsvaror, som i dubbla rader forslades in till staden och ut därifrån; trottoarerna voro överfyllda av brådskande fotgängare. När man såg de långa raderna av eleganta butiker och ståtliga varumagasin, hade man svårt föreställa sig, att denna stora allfarväg gränsade intill det lilla oansenliga torg, vi nyss lämnat.

»Låt mig se», sade Holmes, i det han blev stående

  1. Den i England vanliga skylten för pantlånare.