Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och såg uppåt gatan. »Jag skulle bara vilja påminna mig, i vilken ordning husen här följa på varandra. Det är en riktig vurm hos mig — jag vill känna till alla hus i London. Där är Mortimers, tobakshandlarens, bod, den lilla tidningskiosken, City och Suburban-bankens avdelningskontor, vegetarianernas restauration och Mc Farlanes vagnmakareverkstad. Sen ha vi det andra kvarteret. Och nu, Watson, är vårt arbete slut, och vi ha rättighet att roa oss. En smörgås, en kopp kaffe, och så i väg till fiolens förtrollade land. där allt är mild, ljuvlig harmoni och där inga rödhåriga klienter ge oss invecklade gåtor att lösa.»

Min vän var en entusiastisk musikälskare; han ej endast spelade ganska bra — han hade ock komponerat en del värdefulla saker. Hela denna eftermiddag satt han i sin loge, i fulla drag njutande av de härliga tonerna och sakta markerande takten med sina långa, smala händer. Hans leende anletsdrag och milda, drömmande blick påminte ej det minsta om Holmes, spårhunden — Holmes, den hårde, obeveklige, djärvt tänkande och beräknande polisagenten. I hans egendomligt sammansatta karaktär hade två naturer växelvis överhand; hans ytterliga noggrannhet och skarpsinnighet bildade enligt min åsikt en motvikt till det poetiska, begrundande kynne, som emellanåt skarpt framträdde hos honom. Pendeln i hans temperamentfulla organism svängde mellan självisk dådlöshet och rastlös handlingskraft, och jag visste, att han aldrig var så mycket att frukta, som då han hela dagar igenom hade suttit hopkrupen i sin länstol i sällskap med sin fiol och sina gamla sällsynta böcker. Då överfölls han helt plötsligt av jaktiver och hans lysande förmåga att resonnera och draga slutledningar blev nästan till ett slags ingivelse — de, som ej kände till hans metod, sågo förstulet på honom, som på en människa, i besittning av övernaturlig kunskap. När jag denna dag såg honom i St. James' Hall så försjunken i njutningen av musikens toner, visste jag, att svåra stunder väntade dem, han till det yttersta ämnade förfölja.

»Du vill kanske helst gå hem till ditt, Watson?» sade han, när vi lämnade konserten.

»Ja, det vore nog det bästa.»

»Och jag har litet att göra — det tar möjligen ett par timmar. Den här Coburg-Square-affären är ej att leka med.»

»Hur så?»

»Ett gement bovstreck är i görningen. Men jag har all anledning tro, att vi i tid ska' kunna förhindra det. Fast eftersom det är lördag i dag, blir det nog inte mer än jämt. Jag behöver din hjälp i kväll.»

»Hur dags?»

»Klockan 10 är tids nog.»

»Jag skall vara vid Baker-Street kl. 10.»

»Tack ska' du ha! Och hör på, Watson! Det är ju möjligt att det blir något litet bråk, så stoppa din revolver i fickan.»

Han vinkade med handen åt mig, vände sig om och var inom ett ögonblick försvunnen bland mängden.

Jag tror ej, att jag är mindre begåvad än de flesta, men jag får alltid, när helst jag har något att göra med Sherlock Holmes, en obehaglig känsla av min egen underlägsenhet. Jag hade i dag hört precis detsamma som han, sett precis detsamma som han, och likväl, att döma av hans ord, insåg han klart, ej endast vad som hänt, utan ock, vad som skulle hända, under det att för mig hela affären låg insvept i djupaste mörker. Under färden till mitt lilla hem i Kensington övertänkte jag allt — den rödhårige kopistens historia, vårt besök vid Saxe-Coburg-Square och de olycksbådande ord, med vilka min vän skilts från mig. Vad var