två vill taga den första droskan, komma Watson och jag efter i den andra.»
Sherlock Holmes var ej mycket meddelsam under den långa färden; han lutade sig tillbaka i vagnen och gnolade de melodier han på eftermiddagen hört. Vi rullade fram genom en ändlös labyrint av gasbelysta gator, och svängde slutligen in på Farringdon-Street.
»Vi äro snart framme», sade min vän. »Den här mr Merryweather är bankdirektör och personligen intresserad av saken. Jag tyckte det var bra att ha Jones med också. Han är en duktig karl, fast alldeles oduglig i sitt yrke. En stor förtjänst har han — han är tapper som en bulldogg och lika ihängsen som en hummer, när han fått någon i sina klor. Här äro vi nu — de andra vänta på oss.»
Vi hade kommit fram till den livligt trafikerade huvudgata, vi redan på förmiddagen genomströvat. Droskan avskedades, och under mr Merryweathers ledning gingo vi nedför en liten gränd och in genom en sidodörr, som han öppnade för oss. Innanför denna dörr befann sig en trång korridor, som ledde fram till en massiv järngrind. Även denna öppnades, och vi gingo nedför en hög stentrappa, som slutade tätt invid en annan järngrind, lika tung som den första. Mr Merryweather stannade, tände en lykta och förde oss in i en lång, fuktig gång och därefter, sedan han öppnat en tredje dörr, vidare in i ett högt valv eller ett slags källare, i vilken en mängd stora kistor och lårar stodo uppställda.
»Det är inte lätt att komma åt er ovanifrån», sade Holmes, i det han lyfte upp lyktan och såg sig omkring.
»Inte underifrån heller», sade mr Merryweather och stötte sin käpp mot stenplattorna, som täckte golvet. »Men hur i all världen hänger det här ihop! Det låter riktigt ihåligt!» utbrast han i högsta förvåning.
»Jag får be er vara litet tystare», sade Holmes otåligt. »Ni har redan satt hela framgången av vårt företag på spel. Vill ni vara snäll och slå er ner på en av de där lärarna och förhålla er alldeles passiv.»
Den högtidlige mr Merryweather slog sig med mycket förolämpad min i ro på en lår. Holmes lade sig på knä på golvet och började med tillhjälp av lyktan och ett starkt förstoringsglas undersöka springorna mellan stenarna. Efter ett par minuters arbete syntes han tillfredsställd, ty han reste sig hastigt och stoppade förstoringsglaset i fickan.
»Vi ha åtminstone en timme att vänta», sade han; »de våga väl knappt börja röra på sig, innan den hederlige pantlånaren lugnt vilar i sin säng. Men då bli de nog raska i vändningarna — ju förr de få sitt arbete uträttat, desto mer tid ha de att hinna undan på. Du har troligen redan gissat, Watson, att vi befinna oss i kassavalvet till en av de förnämsta Londonbankernas avdelningskontor. Mr Merryweather är ordförande i bankens styrelse, och han kan säga dig skälet varför en av Londons farligaste förbrytare just nu mer än vanligt intresserar sig för den här lilla 'källaren'.»
»Det är vårt franska guld», viskade bankdirektören. »Vi ha upprepade gånger blivit varnade — man har sagt oss, att försök till inbrott snart skulle ske.»
»Ert franska guld?»
»Ja visst. För ett par månader sedan sågo vi oss nödsakade att öka vår reservfond och lånade därför av franska riksbanken trettiotusen napoleoner[1]. Det har blivit bekant bland allmänheten, att vi ej packat upp guldsändningen, utan att den ännu ligger förvarad i vårt kassavalv. Den lår, på vilken jag sitter, innehåller tvåtusen napoleoner, packade mellan lager av tunna
- ↑ Franskt guldmynt, värt 20 francs = ung. 14 kr.
