blyplattor. Vårt förråd av guld är för närvarande mycket större än det, som vanligen brukar förvaras på ett avdelningskontor, och styrelsen hade redan för länge sedan börjat hysa farhågor.»
»Vilka voro mer än berättigade», anmärkte Sherlock Holmes. »Men nu är det tid för oss att arrangera vår lilla anfallsplan; antagligen dröjer det ej en timme ens, innan saken kommer till avgörande. Emellertid måste vi dra fram skärmen på den där blindlyktan.»
»Och sitta fullkomligt i mörkret?»
»Ja — jag är rädd för, att vi måste göra det. Jag tog en kortlek med mig, ty jag tänkte, att ni, eftersom vi ju äro fyra man högt, skulle slippa gå miste om ert vanliga lilla vist-parti. Men jag ser, att fiendens förberedelser gått så långt, att vi ej våga riskera ha ljus. Först av allt måste vi välja våra platser. De här karlarna äro ej att leka med; vi komma visserligen att överraska dem i ett för dem ogynnsamt ögonblick, men så framt vi ej äro försiktiga, kunde de nog hitta på att tillfoga oss ganska mycket ont. Jag ställer mig bakom den här låren — ni få gömma er bakom de där. Och när jag vänder lyktan mot dem, så rusa genast fram. Om de skjuta, Watson, så hys inga betänkligheter mot att skjuta på dem igen — skjut ner dem, om du kan.»
Jag lade min revolver, laddad och med spänd hane, på den lår, bakom vilken jag stod. Holmes drog skärmen fram över lyktans glas, och vi befunno oss i kolmörker.
Lukten av upphettad metall var det enda, som sade oss, att ljus fanns till och inom mindre än en sekund var redo att framblixtra. För mina i hög grad överretade nerver var det plötsliga mörkret och den råa, kalla luften i källarvalvet särdeles obehagliga.
»De kunna ej komma undan på mer än ett sätt», viskade Holmes. »Enda vägen tillbaka är genom huset vid Saxe-Coburg-Square. Jag hoppas, att ni gjort vad jag bad er om, Jones?»
»Jag har en polisinspektör och två konstaplar posterade vid ingången.»
»Ja, då ha vi stoppat till alla hålen. Nu måste vi hålla oss tysta och vänta.»
Hur lång tiden föreföll! Efter vad vi sedan funno, väntade vi ej mer än högst fem kvart, men jag tyckte mig ha stått där hela natten och trodde, att dagen redan börjat gry. Jag var stel och styv i alla leder, ty jag tordes ej ändra ställning; mina nerver voro spända till det yttersta, och min hörsel var så skarp, att jag ej endast förnam min väns lätta andetag, utan ock urskiljde Jones tunga flämtningar och bankdirektörens tunna, väsande andhämtning. Från min plats kunde jag över lårens kant se långt ut på golvet. Plötsligt fängslades min blick av en hastigt framblixtrande ljusstråle.
Till en början visade sig ljuset endast som en liten klart belyst fläck på stenläggningen, men smånigom utbredde det sig mer och mer och blev slutligen en bred strimma, som hastigt och ljudlöst förvandlades till en stor rund öppning, ur vilken en hand, en vit, fin hand, sträcktes fram och trevande for omkring. Under ett par sekunder förblev handen med sina rörliga, utspärrade fingrar synlig — så försvann den lika plötsligt, som den visat sig, och allt blev åter mörkt med undantag av den lilla ljusa punkten, som utmärkte springan mellan ett par stenar. Några ögonblick förrunno — så vände sig med ett dånande, brakande ljud en av de stora vita stenarne åt sidan och lät se ett fyrkantigt, gapande hål, genom vilket ljuset från en lykta utströmmade. över hålets kant höjde sig ett slätrakat, ungdomligt ansikte med klara ögon, som uppmärksamt sågo sig om åt alla håll; sedan lades
