som hoppades vinna tusenden. De satte in annonsen i tidningarna; den ene skurken tog inrättandet av det tillfälliga kontoret på sin lott — den andre uppmuntrade pantlånaren att anmäla sig till platsen, och så lyckades de hålla karlen avlägsnad från sitt hem flera timmar på dagen. I samma ögonblick jag hörde, att bokhållaren arbetade för halv avlöning, insåg jag, att han hade något starkt motiv för att vilja behålla sin plats.»
»Men hur kunde du gissa dig till, vilket detta motiv var?»
»Om det funnits ett fruntimmer i huset, skulle jag ha kunnat misstänka en helt vanlig, simpel intrig; men detta var ju ej händelsen. Pantlånarens affär var liten och föga inbringande, och i själva huset fanns ingenting, som rättfärdigade de vidlyftiga förberedelserna och de stora utgifterna, annonsörerna ådragit sig — motivet måste således befinna sig i närmaste trakten omkring pantlåneinrättningen. Vad kunde det väl vara? jag erinrade mig bokhållarens vurm för fotograferingskonsten och hans vana att tillbringa långa stunder nere i källaren. Källaren! Här hade vi början till gåtans lösning. Jag gjorde förfrågningar angående den hemlighetsfulle bokhållaren och fann snart, att jag hade att göra med en av de djärvaste och farligaste förbrytare i London. Han arbetade nere i källaren; arbetet tog i anspråk flera timmar om dagen hela månader igenom. Vad kunde han väl ta sig till där nere? Mitt förstånd sade mig, att han grävde en tunnel för att sätta sig i förbindelse med ett annat hus.»
»Så långt hade jag hunnit i mitt resonnerande, när vi begåvo oss till Saxe-Coburg-Square. Du förvånades över att se mig stöta med min käpp mot trottoaren; jag ville bara förvissa mig om, på vilken sida av huset källaren låg. Den fanns ej på framsidan. Då ringde jag på; bokhållaren kom och öppnade. Han och jag ha haft våra små skärmytslingar förr, och det mer än en gång, men vi hade aldrig sett varandra. För resten tittade jag knappt på hans ansikte — det var knäna på hans byxor, jag ville se. Du såg nog själv, hur slitna, tillskrynklade och nersmutsade de voro. De talade om timmar och dagar av grävningsarbete nere i jorden, och det återstod mig endast att ta reda på, varför han tillbrakte sin tid nere i en jordkula. Jag gick runt husets hörn, såg, att City- och Suburban-banken stötte alldeles intill baksidan på vår väns lilla fastighet, och blev genast övertygad om, att jag löst gåtan. När du efter konsertens slut reste hem, begav jag mig till Scotland Yard och därifrån till den förnämste av bankdirektörerna — resultatet känner du.»
»Men hur kunde du veta, att de just i natt ämnade företaga sin kupp?» frågade jag.
»Jo, ser du, när de stängde den 'Röda Ligans' kontor, var det ett tecken på, att de ej längre brydde sig om att hålla mr Jabez Wilson borta från sitt hem — med andra ord, att tunneln var färdig. Det var nödvändigt för dem, att snarast möjligt begagna sig av densamma, ty antingen kunde de bli upptäckta, eller ock kunde guldet bli bortfört. Lördagen var den dag, som passade dem bäst — de hade då två hela dagar på sig att bringa sitt byte i säkerhet och själva hinna undan. Följaktligen väntade jag dem i natt.»
»Du har då verkligen tänkt ut det alldeles utomordentligt bra», sade jag med ohöljd beundran. »Kedjan är så lång, men ej en enda länk felas.»
»Den lilla affären har hindrat mig från att dö av ledsnad», sade han med en lätt gäspning. »Tyvärr känner jag, att tråkighetens mara snart åter skall komma att plåga mig. Jag tillbringar hela mitt liv under försök att undkomma tillvarons mördande enahanda.
