Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sådana små problem, som det, jag nyss löst, hjälpa mig i någon mån att vinna vad jag eftersträvar.»

»Och på samma gång blir du en av människosläktets välgörare!» utbrast jag.

Han ryckte på axlarna.

»Ja — kanske är jag emellanåt till litet nytta», sade han. L'homme n'est rien — l'œvre c'est tout[1], som Gustave Flaubert skrev till Georges Sand.»




Dubbelspel.

(DEN FÖRSVUNNE BRUDGUMMEN.)

»Min käre vän», sade Sherlock Holmes, när vi en dag sutto tillsammans framför eldbrasan i hans rum vid Baker-Street, »verkliga livet bjuder på mycket egendomligare saker och ting än människans djärvaste fantasi kan skapa. Ingen skulle våga uppfinna och försöka komma andra att tro på händelser, de där höra till vardagslivets vanligaste tilldragelser. Om vi hand i hand kunde flyga ut genom fönstret därborta, sväva fram över den jättestad, i vilken vi befinna oss, sakta lyfta taken av husen och kasta en blick på allt det underliga, som därinom händer och sker: de egendomliga följderna av orsak och verkan, planerna och motplanerna, hela den sällsamma kedjan av tillfälligheter, som sträcker sig genom generationer och frambringar de underbaraste verkningar — kunde vi se allt detta, skulle vi ock finna, att alla fantasiskapelser med deras banala slutledningar och förberedda resultat äro utslitna, tråkiga, intresselösa.» »

Det går jag alls inte in på», sade jag. »De fall, som genom tidningarna komma till allmänhetens kännedom äro i regel torra och banala, så det förslår. Våra polisrapporter ge oss en inblick i en realism, driven till

  1. »Människan är intet — hennes verk är allt.»