»En fråga till! Vad sade er mor om händelsen?»
»Hon var mycket ond och förbjöd mig, att någonsin tala om saken.»
»Och er far? Talade ni om alltsammans för honom?»
»Ja — och han tycktes i likhet med mig tro, att någon olycka skett, men att jag skulle få höra av Hosmer igen. Vilket intresse kunde väl någon ha, sade han, av att föra mig så långt som till kyrkdörren och sedan lämna mig ensam där? Om han hade lånat pengar av mig, eller om han gift sig med mig och fått min lilla förmögenhet överlåten på sig, kunde det ju ha funnits skäl nog; men Hosmer var alldeles oberoende och ville aldrig tillåta mig att för hans skull ge ut så mycket som en shilling ens. Men vad kan väl ha hänt? Och varför har han ej skrivit? Jag blir halvt vansinnig, när jag tänker på saken — jag får inte en blund i mina ögon om natten!»
Hon drog en liten näsduk ur muffen och brast ut i högljudda snyftningar.
»Jag skall ta' saken om hand för er», sade Holmes och steg upp. »Vi ska' snart nog uppnå det önskade resultatet, hoppas jag. Lämna allt åt mig och tänk inte mer på, vad som hänt. Försök framför allt att låta mr Hosmer Angel försvinna ur ert minne, liksom han redan försvunnit ur ert liv.»
»Ni tror således inte, att jag skall få se honom igen?»
»Jag är rädd för, att ni inte får det.»
»Vad har då hänt honom?»
»Låt mig söka reda ut den saken. Jag skulle emellertid gärna vilja ha en noggrann beskrivning på honom och även se de brev han skrivit till er.»
»Jag annonserade efter honom i förra lördagens 'Chronicle'», sade hon. »Här är konceptet, och här äro fyra brev från honom.»
»Tack. Får jag så be om er adress.»
»31 Lyon-Place, Camberwell.»
»Ni har ju aldrig haft mr Angels adress, var det inte så? Var finns er fars affärslokal?»
»Pappa reser för Westhouse & Marbank, de stora rödvinsimportörerna vid Fenburch-Street.»
»Tack så mycket. Ni har givit mig klara och rediga upplysningar. Var god lämna papperen här och glöm ej det råd, jag givit er. Låt hela händelsen försvinna ur ert minne och låt den ej på något sätt inverka på ert liv.»
»Det är mycket vänligt av er, mr Holmes, att säga så, men jag kan ej följa ert råd. Jag skall vara Hosmer trogen. När han kommer, skall han finna mig densamma som förut.»
Trots den extravaganta hatten och det intetsägande ansiktet fanns det i den unga flickans enkla trohjärtenhet ett ädelt drag, som ej förfelade att göra intryck på oss. Hon lade den lilla pappersbunt, hon medfört, på bordet och gick sin väg med löfte att komma igen, när helst mr Holmes skickade bud efter henne.
Under ett par minuter satt Sherlock Holmes alldeles tyst med fingertopparna hårt pressade mot varandra, benen långt utsträckta och blicken riktad mot taket. Så tog han ner från hyllan den gamla brunrökta kritpipan, som var så gott som en rådgivare för honom, och sedan han tänt den, lutade han sig tillbaka i sin länstol, under det tjocka blå rökmoln virvlade omkring i rummet och ett uttryck av slapp dåsighet lägrade sig på hans ansikte.
»Hon var riktigt intressant att studera, den där ungmön», sade han slutligen — »vida intressantare än hennes lilla problem, vilket inom parentes sagt, är bra
