och med hans röst var ovanligt mild. Som barn hade han ofta lidit av strupkatarr och svullna körtlar, sade han, och följden var, att hans hals var ytterst ömtålig och att han talade på ett dämpat, viskande sätt. Han var alltid mycket elegant klädd, fin och prydlig, men hans ögon voro svaga, och han nyttjade blå glasögon för att skydda dem mot det starka dagsljuset.»
»Jaså — och vad hände, när er styvfar reste tillbaka till Frankrike?»
»Mr Hosmer kom då och hälsade på oss och föreslog, att vi skulle låta viga oss, innan pappa kom igen. Han var förfärligt upprörd och fick mig att med handen på bibeln svära att alltid vara honom trogen, vad som än månde hända. Mamma sade, att han handlade fullkomligt rätt, när han fordrade en sådan ed av mig, och att det var ett bevis på hans kärlek till mig. Mamma hade ända från början stått på hans sida och tyckte nästan mer om honom än jag. Men när de började tala om giftermål innan veckans slut, sade jag, att pappa ju inte var hemma. De menade, att det ingenting gjorde; man kunde ju tala om det för honom sedan, och mamma sade, att hon tog allt ansvar på sig. Jag var inte mycket för deras ide, mr Holmes. Det förekom mig visserligen löjligt, att jag skulle behöva be om hans tillstånd, då han ju bara är ett par år äldre än jag; men som jag aldrig varit van att göra något i smyg, skrev jag till pappa i Bordeaux, där firman har sitt franska kontor. Jag fick emellertid brevet tillbaka samma dag, jag skulle gifta mig.»
»Han hade således ej fått det?»
»Nej, sir; han hade rest hem till England strax innan det hunnit fram.»
»Det var ju otur. Ni skulle alltså gifta er en fredag. Ämnade ni låta viga er i en kyrka?»
»Ja, sir; men det skulle bli ett tyst och stilla bröllop. Vi skulle vigas i St. Saviour-kyrkan, nära King's Cross, och sedan skulle vi ha en liten frukostmiddag på St. Pancras hotell. Hosmer kom och hämtade oss i en vanlig droska, men eftersom en sådan ju ej har plats för mer än två personer, lät han mamma och mig ta den och steg själv in i en täckvagn, det enda åkdon till han kunde få tag uti för tillfället. Mamma och jag kommo först fram till kyrkdörren, och när täckvagnen ett par minuter senare anlände, väntade vi få se Hosmer stiga ur; men ingen syntes till, och då kusken tittade efter, fanns ingen människa inne i vagnen heller. Kusken sade, att han rakt inte kunde begripa, vad det blivit av herrn — han hade med egna ögon sett honom stiga upp i vagnen. Detta hände i fredags, mr Holmes, och sedan dess har jag varken hört eller sett något, som kunnat sprida ljus i saken.»
»Jag tycker, att ni har blivit riktigt skamligt behandlad», sade Holmes.
»Ack nej, sir. Hosmer var alldeles för god och ädel att självmant övergiva mig på det sättet. Om förmiddagen sade han gång på gång till mig, att jag skulle vara honom trogen, hända vad hända ville, och att jag, om något oförutsett skulle skilja oss åt, alltid skulle komma ihåg, att jag var bunden vid honom och att han förr eller senare skulle fordra infriandet av mitt löfte till honom. Det var ett underligt tal på ens bröllopsdag, men det som sedan hände gav det en viss betydelse.»
»Det är sant nog. Er åsikt är således den, att han råkat ut för någon olyckshändelse?»
»Ja, sir. Jag tror, att han anade, att något ont skulle vederfaras honom, eljes skulle han ej ha talat så, som han gjorde. Och nu har det, som han fruktade, inträffat.»
»Har ni ingen aning om, vad det kunde ha varit?»
»Inte den ringaste aning, sir.»
