Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

sin fars lik och att han samma dag så till vida glömt sin sonliga plikt, att han tvistat med fadern och till och med, enligt den lilla flickans för händelsernas gång mycket viktiga utsago, lyft sin hand mot honom. Den självförebråelse och ånger, som hans yttrande lägger i dagen, tyda mer på ett rent samvete än på ett skuldmedvetet sinne.»

Jag skakade på huvudet.

»Mången har dinglat i galgen för mindre graverande bevis», sade jag.

»Ja visst; men mången har också blivit orättvist hängd.»

»Hur lyder den unge mannens egen berättelse om förloppet?»

»Ja, den är olyckligtvis ej till hans förmån, fast den innehåller ett par ganska instruktiva punkter. Du kan ju själv läsa den — den står här.»

Holmes tog fram ett nummer av en Herefordshire-tidning och visade mig den paragraf, som innehöll den unge mannens redogörelse för vad som hänt. Jag satte mig tillrätta i mitt hörn och läste med stor uppmärksamhet igenom den långa tidningsartikeln. Den lydde sålunda:

Mr James Mc Carthy, den mördades ende son, inkallades och avgav följande vittnesmål: — »Jag hade tillbrakt tre dar i Bristol och var just hemkommen på morgonen den 3:dje. Min far var ej hemma, och vår tjänarinna sade mig, att han rest över till Ross, i sällskap med John Cobb, vår stalldräng. Strax efter min återkomst hörde jag hans åkdon rulla in på gården, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag honom hastigt stiga ur och gå bort, i vilken riktning kunde jag ej varsebliva. Jag tog min bössa och gick ut; jag gick åt Boscombe Pool till i avsikt att se efter kaningården, som ligger åt det hållet. Jag hade ej gått långt, då jag mötte skogvaktaren William Crowder; han har redan i sitt vittnesmål omtalat vårt möte, men han hade misstagit sig, när han trodde, att jag följde efter min far: jag hade ingen aning om, att denne gick före mig. När jag befann mig på ungefär hundra meters avstånd från sjön, hörde jag ropet »Cooee!», den vanliga signalen mellan min far och mig. Jag påskyndade mina steg och såg min far stående vid sjökanten. Han tycktes mycket förvånad över att se mig och frågade i ganska ovänlig ton, vad jag hade där att göra. Ett meningsutbyte följde; det övergick snart till öppet gräl och nästan till slagsmål, ty min far hade ett ytterst häftigt lynne. När jag såg, att han ej kunde styra sig längre, gick jag min väg och tänkte återvända till Hatherley. Jag hade ej hunnit mer än högst hundrafemtio meter bort, när jag bakom mig hörde ett förskräckligt skrik. Jag sprang genast tillbaka och fann min far ligga döende på marken med stora sår i huvudet. Jag kastade min bössa ifrån mig och tog honom i mina armar, men han dog nästan ögonblickligen. Under ett par minuter knäböjde jag bredvid honom och gick sedan till mr Turners grindvaktare, som bodde närmast, och bad om hjälp. När jag kom tillbaka, såg jag ingen människa i närheten, och jag har ingen aning om, hur eller varför min far blivit mördad. Han var ingen populär man, ty han hade ett kallt, frånstötande sätt, men så vitt jag vet, hade han inga fiender. Jag har intet mer att tillägga om saken.»

Rannsakningsdomaren: Sade er far något till er, innan han dog?

Den anklagade: Han mumlade ett par ord, av vilka jag endast uppfångade något om en »ratt».