Domaren: Förstod ni vad han menade med det?
Den anklagade: Inte det minsta; jag trodde, att han yrade.
Domaren: Varom tvistade ni och er far?
Den anklagade: Jag vill helst inte svara på den frågan.
Domaren: Jag är rädd för, att jag måste yrka på svar.
Den anklagade: Det är verkligen omöjligt för mig att tala om det. Jag kan försäkra er, att det ej hade något att göra med den sorgliga tilldragelsen.
Domaren: Det tillkommer domstolen att avgöra. Jag behöver ju ej påminna er om, att er vägran att svara allvarligt skadar er sak under de kommande domstolsförhandlingarna.
Den anklagade: Jag håller likväl fast vid min vägran.
Domaren: Var ropet »Cooee!» en vanlig signal mellan er far och er?
Den anklagade: Ja, det var det. Domaren; Hur kom det sig, att han yttrade det, innan han blivit er varse och fast han ej visste, att ni var hemkommen från Bristol?
Den anklagade (med synbar förvirring): Det vet jag verkligen inte.
En av nämndens medlemmar: Hörde eller såg ni ingenting misstänkt, när ni, så snart ni hört er fars sista rop, vände tillbaka?
Den anklagade: Ingenting bestämt.
Domaren: Vad menar ni?
Den anklagade: När jag sprang bort för skaffa hjälp, var jag så upprörd och ängslig, att jag ej kunde tänka på något annat än min far. Men jag har ett svagt minne av, att jag, när jag rusade fram till honom, såg ett mörkt föremål ligga på marken till vänster om mig. Det tycktes vara grått till färgen och liknade en ytterrock eller en resfilt. När jag reste mig upp från min knäböjande ställning vid sidan av min döde far, såg jag mig om, men då var föremålet borta.
»Menar ni, att det försvunnit, innan ni skyndade efter hjälp?»
»Ja.»
»Kan ni bestämt säga, vad det var?
»Nej — jag hade bara ett intryck av, att det låg något på marken.»
»Hur långt borta från den döda kroppen?»
»Tolv, femton meter eller så.»
»Och hur långt från skogsbrynet?»
»Ungefär lika långt.»
»Om det försvann, så skulle detta ha skett, medan ni befann er endast några meter från detsamma?»
»Ja, men jag hade ryggen vänd åt det hållet.»
Den anklagade underkastades ej vidare förhör.»Jag tycker», sade jag, i det jag än en gång lät blicken glida längs spalten, »att domaren var ovanligt sträng mot unge Mc Carthy. Han fäster särskilt uppmärksamheten på det faktum, att fadern ropade på sonen, innan denne kommit inom synhåll och på dennes vägran att uppge orsaken till meningsutbytet med fadern; han drar också fram berättelsen om den döende mannens sista ord. Allt detta är till den unges nackdel.»
Holmes skrattade och sträckte ut sig på den mjuka soffan.
»Både du och domaren», sade han, »ha haft besvär med att leta reda på just de detaljer, som tala till den unge mannens förmån. Ser du inte, att du ibland tycker honom ha för mycket inbillingskraft, ibland för litet — för litet, om han ej kunde vara istånd att hitta på en orsak till sitt gräl med fadern och en orsak, som
