Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kunnat förvärva honom juryns sympati; för mycket, om han i sitt eget inre satt ihop något så enfaldigt, som den döendes häntydan på en 'ratt' och händelsen med den försvunna rocken. Nej, min gosse lille, jag ämnar gå ut från den synpunkten, att den unge mannen talar sanning, och vi ska snart få se, varthän denna hypotes kommer att föra oss. Men här har jag min Petrarca, och jag tänker ej yttra ett enda ord till om den här historien, förrän vi befinna oss på skådeplatsen för ogärningen. Vi äta lunch i Swindon, och jag ser, att vi äro där inom tjugu minuter.»

Klockan var nära fyra, då vi, efter att ha passerat genom den vackra Stroud-dalen och över den breda, i solen glittrande Severn, kommo fram till den lilla trevliga landsortsstaden Ross. En mager, spetsnäsig karl, som såg både nyfiken och slug ut, väntade på oss och trots läderdamaskerna, vilka han med hänsyn till sin lantliga omgivning ifört sig, kände jag utan svårighet igen mr Lestrade från Scotland Yard. Vi åkte med honom till hotell »Hereford Arms», där rum blivit beställda åt oss.

»Jag har sagt till om en vagn», sade Lestrade, under det vi friskade upp oss med en kopp té »Jag känner till er energiska natur och visste, att ni ej skulle unna er någon vila, innan ni besökt stället, där brottet blivit begånget.»

»Det var mycket snällt och omtänksamt av er», sade Holmes. »Men det beror alldeles på barometerståndet.»

Lestrade såg förvånad ut.

»Jag förstår inte riktigt, vad ni menar», sade han.

»Vad säger barometern? Den visar på 'vackert', ser jag. Ingen blåst och inte ett moln på himmelen. Jag har en hel låda cigarretter med mig, och den här soffan är bra mycket bättre än dem, man vanligen får nöja sig med på hotell. Det är föga troligt, att jag ger mig ut i kväll.»

Lestrade skrattade överseende.

»Ni har väl redan bildat er ett omdöme om saken efter det, som stått i tidningarna», sade han. »Saken är ju så klar som källvatten, och ju längre man tränger in i densamma, desto klarare blir den. Men man kan naturligtvis inte säga nej till en dam, och en som är så säker och bestämd, till på köpet. Hon hade hört talas om er och ville med all makt ha er hit, fast jag gång på gång sade henne, att ni inte skulle kunna göra något, som jag ej redan gjort. Å, Herre Gud ! Här ha vi hennes vagn utanför dörren!»

Han hade knappt slutat tala, förrän en av de vackraste unga flickor, jag i hela mitt liv sett, störtade in i rummet. Hennes strålande violblå ögon, hennes halvöppna läppar, den klara rodnaden på hennes kinder, hennes iver och otvungenhet — allt vittnade om hennes glömska av sitt eget jag.

»Å, mr Sherlock Holmes», utbrast hon och såg i tur och ordning på oss alla tre, tills hennes blick med en kvinnas snabba uppfattning stannade på min vän, »jag är så glad över, att ni är här! Jag har åkt hit bara för att säga er det. Jag vet, att James inte har gjort det, jag vet det säkert, och jag vill, att ni skall veta det, innan ni börjar ert arbete. Hys aldrig minsta tvivel om den saken! Vi ha kännt varann alltsedan vi voro små barn, och att han har fel, vet jag bättre än någon annan; men han är så ömhjärtad, att han ej ens vill skada en fluga. För dem, som verkligen känna honom, är anklagelsen fullkomligt absurd.»

»Jag hoppas, vi ska' kunna bevisa hans oskuld, miss Turner», svarade Holmes. »Ni kan vara övertygad om, att jag skall göra allt, som står i min makt.»

»Men har ni läst vittnesmålen? Har ni bildat er