Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

jag, ifall mina andra försök att rädda unge Mc Carthy skulle misslyckas, visa er bekännelse. Jag lovar er att ej begagna mig av densamma, så framt det ej är absolut nödvändigt.»

»Det är så gott, att jag gör som ni säger», sade den gamle herrn. »Troligen lever jag ej, när tinget nästa gång sammanträder, så att mig kan det göra detsamma; men jag ville gärna, att Alice skulle bli förskonad från sorg och skam. Och nu skall jag söka klargöra saken för er; det skall ej ta lång tid.»

»Ni kände inte denne Mc Carthy — han var djävulen förkroppsligad, säger jag er. Mig har han nu i tjugo år pinat och plågat — han har gjort mitt liv till en börda för mig. Gud bevare er från att någonsin falla i händerna på en sådan som han! Jag skall tala om för er, hur jag råkade i hans våld.»

»Det var i början av sextiotalet och på guldfälten. Jag var bara en pojke då, hetlevrad och obändig, färdig att vara med om vad som helst; jag kom i dåligt sällskap, började dricka, hade otur med mina inmutningar, rymde till skogs — blev kort sagt vad vi här hemma kalla stråtrövare. Jag hade fem kamrater, och vi förde ett vilt, fritt liv; emellanåt förstörde vi ett nybygge, ibland plundrade vi de foror med livsförnödenheter, som voro på väg till guldgrävarlägren. Jag gick under namn av »Svarte Jack från Ballarat», och i kolonien talar man ännu om »Ballaratrövarna». En dag skickades en stor mängd guld från Ballarat till Melbourne; vi lade oss på lur för att få tag i skatten. Eskorten bestod av sex soldater; vi voro också sex, så att det var man mot man, men fyra av deras sadlar voro tomma efter vår första salva. Tre av mina kamrater dödades också, men vi andra fingo övertaget. Jag satte min pistol för tinningen på kusken, som var ingen annan, än den här Mc Carthy. Jag har mången gång önskat att jag då skjutit ner honom, men jag skonade hans liv, fast jag såg hans små elaka ögon fästade på mitt ansikte, som ville han inprägla varje drag i sitt minne. Vi lyckades föra guldet i säkerhet, blevo rika karlar och reste över till England utan att ha blivit misstänkta. Här hemma skilldes jag från mina kamrater och beslöt att slå mig till ro och bli en hederlig, rättskaffens medborgare. Jag köpte den här egendomen, som händelsevis var till salu, och använde en del av mina pengar till välgörande ändamål, i hopp att på det sättet försona forna synder. Jag gifte mig också. Min hustru dog, till min stora sorg, helt ung, men jag hade min lilla Alice kvar. Till och med då hon knappt var mer än ett spädbarn, tycktes hennes lilla hand bättre än allt annat leda mig på rätta vägen. Med ett ord: jag slog om på en ny bog och sökte på bästa sätt gottgöra det förflutna.»

»Allt gick bra, tills Mc Carthy fick mig i sina klor. Jag hade rest upp till London för att placera litet pengar, då jag en dag mötte honom på Regent-Street; han var både trasig och utsvulten.»

»Här har du oss», sade han och slog mig på axeln; »nu ska' vi nog komma överens. Vi ä' två, jag och min pojke, och du ska' få det nöjet att försörja oss. Om du inte vill — så — ja, Gamla England är ett präktigt, laglydigt land, och en poliskonstapel finns alltid inom hörhåll.»

»Nå ja — de kommo hit ned; jag kunde ej bli dem kvitt, och de ha levt fritt på min bekostnad allt sedan dess. För mig fanns ingen frid, ingen vila, ingen möjlighet att glömma — vart jag än vände mig, såg jag i min närhet hans sluga, hånfulla ansikte. Än värre blev det, sedan Alice vuxit upp; han insåg snart, att jag var mindre rädd för rättvisans tjänare