Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


än för att hon skulle få reda på något om mitt förflutna. Allt vad han begärde fick han — land, pengar, hus — tills han slutligen fordrade något som jag inte kunde ge. Han ville ha Alice.»

»Hans son hade vuxit upp, ser ni, och det hade min tös också, och som han kände till, att min hälsa ej var särdeles god, tyckte han det skulle vara en lyckad kupp, om pojken med ens kunde komma i besittning av en stor jordegendom. Men jag höll emot. Jag ville inte ha hans förbannade avkomma in i min familj. Inte för det jag hade något direkt mot den unge mannen, men hans fars blod rann i hans ådror, och det var mig nog. Jag gav ej efter — Mc Carthy hotade — jag trotsade honom och bad honom göra sitt värsta. Vi skulle just mötas vid Boscombe Pool för att överlägga om saken.»

»När jag infann mig på mötesplatsen, såg jag, att han stod och talade med sin son; jag tände en cigarr och ställde mig bakom ett träd för att vänta, tills han skulle ha blivit ensam. Men under det jag lyssnade till hans ord, fick allt det onda och bittra inom mig överhand. Han ville tvinga sin son att gifta sig med min dotter utan att ta ringaste hänsyn till den unga flickans egen mening — han tycktes ej hysa mer aktning för henne, än om hon varit den värsta gatslinka. Jag blev alldeles utom mig, när jag tänkte på, att både jag själv och den jag älskade mer än allt i världen voro i den uslingens våld. Var det ej möjligt att bryta sönder fjättrarna? Jag var förtviflad — och jag var en livdömd man. Fast jag har alla mina själsförmögenheter i behåll och ännu är ganska stark och spänstig, visste jag, att min dödsdom var fälld. Men mitt eftermäle och min lilla tös? Båda kunde bli räddade, om jag bara kunde lyckas tysta den fördömde skurkens tunga. Jag gjorde det, mr Holmes. Och jag skulle göra det än en gång, om så fordrades. Jag hade varit en stor syndare, men jag har ock fått lida för mina synder. Att min lilla tös skulle bli insnärjd i samma nät som jag, var mer än jag kunde uthärda. Jag fällde honom till marken — och kände ej mer samvetskval däröver, än om jag slagit ihjäl ett giftigt skadedjur. Hans rop kom hans son att vända om, men jag hade redan uppnått skogsbrynet, fast jag sedan måste gå tillbaka och hämta min rock, som jag under flykten tappat. Detta är den sanna berättelsen, mina herrar, om vad, som tilldragit sig.»

»Det tillkommer ej oss att döma er», sade Holmes, när den gamle mannen underskrivit sin bekännelse. »Gud give, att vi aldrig må bli utsatta för en dylik frestelse!»

»Ja, det give Gud! Men vad ämnar ni nu göra?»

»Med kännedom om er svaga hälsa — ingenting. Ni är ju själv fullt medveten om, att ni snart skall svara för edra gärningar inför en högre domstol. Jag skall behålla er bekännelse, och endast framvisa den om unge Mc Carthy blir dömd. Blir han frikänd, skall er redogörelse ej läsas av något mänskligt öga, och er hemlighet skall, vare sig ni är död eller levande,troget bevaras av oss.»

»Far väl då!» sade den gamle mannen högtidligt. »Bådas er dödsbädd skall en gång bli fridfullare för er vid tanken på det lugn, ni skänkt mina sista stunder.»

Med långsamma, vacklande steg lämnade han rummet.

»Gud hjälpe oss!» utbrast Holmes efter en lång stunds tystnad. »Varför spelar Ödet sådana spratt med oss, stackars usla jordmaskar? Jag hör aldrig talas om sådana här sorgliga händelser utan att tänka