Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


instrument eller en spricka i en konstnärligt slipad lins skulle ej kunna åstadkomma mer skada än en stark sinnesrörelse i en sådan natur som hans. Och likväl fanns för honom blott en kvinna, och denna kvinna var Irene Adler, illa känd och tvivelaktig i åminnelse.

Jag hade på sista tiden ej sett mycket till Holmes. Mitt giftermål hade avlägsnat oss från varandra. Min husliga lycka och de kring den egna härden kretsande intressena, de där lägga beslag på en man, som för första gången skapat sig ett verkligt hem, togo hela min tid och min uppmärksamhet i anspråk. Holmes däremot, som af hela sin Bohême-själ avskydde sällskapslivet, stannade lugnt kvar i den lilla våning vid Baker Street, som vi tillsammans innehaft, begraven bland sina gamla böcker och delande sin tid mellan kokain och äregirighet, mellan det tillstånd av slöhet, som är en av det giftiga bedövningsmedlets farligaste följder, och sin egen kraftiga, energiska naturs handlingsbegär. Han var lika intresserad som förr av att studera allt, som kunde hänföras under benämningen brott, och använde sin utomordentliga, enastående begåvning och sin beundransvärda observationsförmåga att följa de spår och reda ut de hemligheter, vilka av den officiella polismakten blivit övergivna såsom hopplösa. Emellanåt nådde mig ett och annat rykte om hans görande och låtande; jag visste, att han kallats till Odessa i och för Trepoffska mordet, och att han spritt ljus över den egendomliga tragedin, angående bröderna Atkinson i Trincomalee; slutligen hörde jag ock talas om den mission, han så skickligt och framgångsrikt avslutat för den regerande familjens i Holland räkning. Men utom dessa tecken på hans verksamhet — tecken, som jag dessutom lärde känna på samma sätt som hela den tidningsläsande allmänheten — visste jag föga eller intet om min gamle vän och rumskamrat.

En kväll — det var den 20:de mars 1888 — var jag stadd på färd hem från ett besök hos en patient (jag hade nämligen slagit mig på enskild praktik) och min väg förde genom Baker Street. När jag gick förbi den välbekanta dörren, som i mitt minne är oskiljaktigt förenad med min förlovningstid och de hemska händelser, jag omtalat i »En studie i rött», greps jag av en obetvinglig lust att återse Sherlock Holmes och få veta, vartill han nu använde sin säregna, sällsynta begåvning. Hans rum voro klart upplysta, och när jag såg upp urskiljde jag hans mörka silhuett, som ett par gånger med några sekunders mellantid avtecknade sig på rullgardinen. Han gick fram och åter i rummet med snabba, ojämna steg, huvudet nedsjunket mot bröstet och händerna hopknäppta på ryggen. För mig, som i grund kände hans lynne och vanor, talade hans kroppsställning och sätt sitt eget språk — han var åter i arbete. Han hade ryckt sig ur sina av giftet framalstrade drömmar och höll på att lösa något svårt, invecklat problem. Jag ringde och visades upp till den lilla våning, han förr delat med mig.

Han mottog mig ej med någon särdeles stor hjärtlighet. Hans sätt var just aldrig vidare förekommande, men jag tror likväl, att han var glad att se mig. Många ord sade han ej; med en vänlig nick och en liten inbjudande handrörelse anvisade han mig plats i en länstol, sköt fram till mig en låda cigarrer och pekade på ett flaskfoder och en sifon, som stodo i ett hörn. Sedan ställde han sig framför brasan och betraktade mig på sitt egenartade, granskande sätt.

»Äkta ståndet tycks passa dig, Watson», anmärkte han slutligen. »Du har fetmat åtminstone tre och ett halvt kilo, sedan jag såg dig sist.»

»Tre», svarade jag.

»Såå — jag skulle ha trott litet mer — bara litet