Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


mer. Och nu arbetar du igen, ser jag. Du sade mig aldrig, att du ämnade gå i selen igen»

»Hur vet du det då?»

»Jag ser det — jag märker det på mångt och mycket. Hur kan jag veta, att du häromdagen blev genomblöt och att du har en mycket tafatt och vårdslös piga?»

»Min käre Holmes», sade jag, »hade du levt för ett par århundraden sedan, skulle du med all säkerhet ha blivit bränd på bål. Det är sant nog, att jag var på landet i torsdags och kom hem förskräckligt tillstyrd, men som jag ej har de kläder, jag då begagnade, på mig, förstår jag inte, hur du kan räkna ut det. Vad Mary-Jane angår, så är hon oefterrättlig, och min hustru har sagt upp henne; men jag begriper heller inte, hur du fått reda på det»

Han småskrattade belåtet och gned sina långa, smala händer.

»Det är förskräckligt enkelt», sade han; »mina ögon säga mig, att lädret på innersidan av din vänstra sko, just där eldskenet nu faller, ha sex nästan parallella skåror. Dessa ha tydligen orsakats av någon, som vårdslöst skrapat kring kanten av sulan för att från densamma ta bort torkad gatsmuts. Härav drog jag den dubbla slutsatsen, att du varit ute i oväder och att du i ditt hem ägde ett mot dina fotbeklädnader fientligt sinnat exemplar av Londons tjänste-andar. Vad din praktik angår så — ja, när en herre, som kommer in i mitt rum, luktar jodoform, har en stor svart lapisfläck på sitt högra pekfinger och på sin höga hatt en utväxt, som visar, var han har sitt stetoskop — ja, då måste jag vara mer än lovligt enfaldig, om jag ej skall kunna inse, att nämnde herre är en aktiv medlem av det hedervärda läkareyrket.»

Jag kunde ej annat än skratta åt den lätthet, med hvilken han förklarade sitt sätt att draga slutsatser.

»När jag hör dina skäl», sade jag, »tycks mig saken alltid så ofantligt enkel, att till och med jag skulle ha kunnat finna ut den; vid varje nytt tillfälle känner jag mig dock förvirrad och bortkommen, tills du ånyo redogjort för ditt sätt att gå till väga. Och likväl tror jag, att mina ögon äro fullt så goda som dina.»

»Ja, med all säkerhet», svarade han, i det han tände en cigarr och slog sig ner i en länstol. »Du ser, men du observerar inte. Skillnaden är alldeles ofantligt stor. Du har t. ex. ofta nog gått uppför den trappa, som från förstugan leder upp till rummen här?»

»Jag skulle tro det!»

»Hur ofta?»

»Å — hundratals gånger.»

»Nå — hur många trappsteg finnas där?»

»Hur många trappsteg? Det vet jag inte.»

»Ja — där ser du! Du har inte sett efter — inte observerat. Jag däremot — jag både ser och observerar, och därför vet jag, att det finns sjutton trappsteg. — Men som du ju intresserar dig för små problem och är snäll nog att berätta folk ett och annat om mina äventyr och erfarenheter, så kan måhända det här roa dig.»

Han räckte mig ett ark tjockt, rosafärgat biljettpapper, som låg på bordet.

»Det kom med sista posten», sade han. »Läs det högt, så är du hederlig!»

Biljetten var odaterad och saknade såväl underskrift som adress.

»I afton, klockan en kvart på åtta, får ni besök av en herre, som önskar rådfråga er om en sak av högsta vikt. De tjänster, ni nyligen gjort ett av Europas kungahus, ha visat, att man kan tryggt förlita sig på