Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tillbakadragen. Han tyckte bäst om ensamheten, och jag tror ej, att han, under alla de år, han bodde i Horsham, någonsin satt sin fot på Londons gator. Hans hus var omgivet av en trädgård, och där tog han sin motion; det hände dock att han hela veckor igenom ej lämnade sitt rum. Han förtärde en hel mängd konjak och rökte mycket, men han sökte intet sällskap och ville helst ej se någon människa, ej ens sin egen bror.»

»Mig tog han likväl emot, ja, jag kan gärna säga, att han hade en viss svaghet för mig; när han först såg mig, var jag bara en pojke på tolv år eller så. Det var år 1878, och han hade då i åtta eller nio år vistats i England. Han bad min far att få ta mig till sig och var på sitt sätt mycket snäll och vänlig mot mig. När han var nykter, brukade han spela bräde eller dam med mig, och han gjorde mig till sin ställföreträdare, både när det gällde tjänarna och leverantörerna; vid sexton års ålder var jag så gott som herre i huset. Jag hade alla nycklar om hand; jag kunde gå, vart jag ville, och göra allt, som föll mig in, så länge jag ej störde honom i hans enskilta lilla rum. Och så fanns det ett vindsrum, som alltid var tillstängt, och till vilket varken jag eller någon annan hade tillträde. Med en pojkes vanliga nyfikenhet tittade jag ofta in genom nyckelhålet, men var aldrig i stånd att upptäcka annat än en hop gamla koffertar och annat skräp.»

»En dag — det var i mars 1883 — låg ett brev med utländskt frimärke bredvid överstens kuvert på frukostbordet. Han fick högst sällan brev, ty han betalade allting kontant och hade inga vänner eller bekanta.»

»Från Indien», sade han, i det han tog brevet, »stämplat i Pondicherry. Från vem kan det vara?»

Han slet upp kuvertet, och därvid föllo fem små torra apelsinkärnor ner på hans tallrik. Jag började skratta, men vid åsynen av hans anletsdrag dog skrattet på mina läppar. Han satt med vidöppen mun och vilt stirrande blick; hans hy var askgrå, och hans ögon hängde liksom fast vid det papper han höll i sina darrande händer.

»K. K. K.!» utbrast han. »Min Gud, min Gud, skall jag så straffas för min synd!»

»Vad är det, farbror?» sade jag häpen.

»Döden», svarade han, i det han steg upp från bordet och gick in i sitt rum; jag satt kvar, darrande av förskräckelse. Slutligen tog jag upp kuvertet och såg, att på innersidan av den lilla tresnibben, straxt ovanför den gummade randen, bokstaven K. tre gånger om stod skriven med rött bläck. Kuvertet hade ej innehållit något annat än de fem torra apelsinkärnorna. Vad kunde väl vara orsaken till farbrors obeskrivliga förfäran? Jag lämnade frukostbordet, och när jag gick uppför trappan, mötte jag min farbror; i ena handen bar han en gammal rostig nyckel, som troligen tillhörde vindskammardörren, i den andra höll han en liten blecklåda, som såg ut som ett kassaskrin.

»De må ta sig till vad de vilja, men jag ska' nog ändå få övertaget», sade han med en svordom. »Säg till Mary, att jag vill ha en brasa i mitt rum, och skicka till Horsham efter advokaten Fordham.»

»Jag gjorde, som han befallt, och när lagkarlen anlänt, blev jag tillsagd att komma upp i min farbrors rum. Brasan brann klart, och på härden låg en hög svartnad falaska — man hade tydligen bränt en massa papper. Det lilla skrinet stod öppet och tomt på golvet. När min blick föll på detsamma, märkte jag till min häpnad, att på locket stodo tryckta tre stora 'K.', lika dem jag sett i brevet från Indien.»