»Jag vill be dig, John», sade min farbror, »att bevittna mitt testamente. Jag lämnar hela min förmögenhet med dess fördelar och nackdelar till min bror, din far, av vilken du tvivelsutan får ärva densamma. Om du i frid kan njuta av rikedomen, så är allt gott och väl. Om du finner, att detta är dig omöjligt, så lyd mitt råd, min gosse, och lämna den åt din dödligaste fiende. Jag är ledsen över att sätta ett så tve-eggat vapen i din hand, men ingen kan ju veta, vilken vändning saken kan taga. Var nu snäll och underteckna det papper, som mr Fordham visar di !»
»Jag skrev under dokumentet, och juristen tog det med sig, när han for. Den egendomliga händelsen gjorde, som ni lätt kan tänka er, djupt intryck på mig; jag grubblade mycket över vad som tilldragit sig, men lyckades ej finna någon antaglig orsak till min farbrors synbara ängslan. Jag kunde likväl ej bli kvitt den oförklarliga känsla av fasa, som bemäktigat sig mig, fast den småningom avtog, allt eftersom dagarna gingo och ingenting märkvärdigt störde vårt dagliga livs enahanda. Men min farbror undergick en märkbar förändring. Han drack mer än vanligt och blev mer och mer otillgänglig. Han tillbrakte största delen av sin dag i sitt rum med dörren riglad på innersidan. Emellanåt fick han de våldsammaste anfall av formligt raseri; han störtade ut ur huset och rusade ned i trädgården med revolver i hand, svärjande och skrikande, att han ej var rädd för någon, vem det vara månde, och att han ej ämnade låta någon, vare sig djävul eller människa, hålla honom inspärrad lik ett får i en fälla. När dessa anfall voro över, rusade han lika hastigt in igen och stängde och riglade sin dörr, lik en, som på allt sätt söker undkomma de namnlösa fasor, som fylla hans själ. Vid dylika tillfällen har jag sett hans ansikte, även på de kallaste dagar, så vått, som om han doppat det i ett handfat fullt med vatten.»
»Men för att göra en lång historia kort, mr Holmes, och ej sätta ert tålamod på för stort prov, så låt mig säga er, att den dag kom, då han ej återvände från ett av de där vansinniga anfallen. Vi funno honom liggande med ansiktet nedåt i en liten grönslemmig damm, i bortersta ändan av trädgården. Något tecken till våld fanns ej, och vattnet var bara två fot djupt, så att juryn, som tog hänsyn till hans excentricitet, uttalade sig för självmord. Men jag, som visste, hur rädd han varit för minsta tanke på döden, lyckades ej känna mig övertygad om, att han frivilligt gått den till mötes. Saken fick emellertid bero, och min far tog såväl egendomen i Horsham som ett i banken innestående kapital på fjortontusen pund i besittning.»
»Ett ögonblick !» avbröt Holmes. »Er berättelse är — det märker jag redan — en av de egendomligaste jag någonsin hört. Skulle ni vilja säga, vilken dag er farbror fick det där brevet och även vilken dag hans förmodade självmord ägde rum.»
»Brevet ankom den 10:de mars 1883. Min farbror dog sju veckor senare, den 2:dra maj om kvällen.»
»Tack. Var nu god och fortsätt!»
»När min far övertog egendomen i Horsham, anställde han på min begäran en noggrann undersökning av det vindsrum, som alltid hållits så noga tillstängt. Vi funno där den lilla blecklådan, men innehållet var borta. På insidan av locket satt en adresslapp, på vilken stodo bokstäverna 'K. K. K.' och orden: 'Brev, anteckningar, betalda räkningar och ett register', tydligen en uppgift på de papper, som förvarats i lådan och som överste Openshaw förstört. För övigt fanns i vindskammaren ingenting av intresse, om jag undantar en del dagböcker, som angingo min
