farbrors liv i Amerika. Några av dem voro från kriget och visade, att han varit en duktig soldat, som till det yttersta fyllt sin plikt. Andra stammade från den tid, då de Södra staterna voro under ombildning och hade mest med politik att skaffa; ur dem framgick, att min farbror ivrigt tagit parti emot de politiska lycksökare, som efter inbördeskrigets slut från Norra staterna i massa strömmade in i de Södra.
»I början av år 1884 slog min far sig ner i Horsham, och allt gick oss väl i händer tills i januari 1885. En morgon i början av månaden hörde jag ett häftigt utrop från min far, som satt vid frukostbordet. Han höll ett nyss öppnat brev i ena handen; i den andra lågo fem torra apelsinkärnor. Han hade alltid skrattat åt vad han behagade kalla min 'orimliga historia' om översten, men nu, när samma sak upprepades med honom själv, såg han både förvånad och skrämd ut.»
»Vad i all världen kan det betyda, John?» stammade han.
En tyngd lade sig på mitt hjärta.
»Det är K. K. K.», sade jag.
Han vände på kuvertet.
»Du har rätt», sade han. »Här ha vi de där bokstäverna. Men vad är det, som står skrivet över dem?»
»Lägg papperen på solvisaren», läste jag över hans axel.
»Vilka papper? Vilken solvisare?» frågade han.
»Solvisaren nere i trädgården, antagligen — det finns ingen annan», svarade jag. »Men papperen har farbror troligen förstört.»
»Dumheter!» utbrast min far, sökande att bemanna sig. »Vi äro i ett civiliserat land och bry oss sannerligen ej om dylika narraktigheter. Varifrån kommer det här brevet?»
»Från Dundee», svarade jag efter en blick på poststämpeln.
»Det är någon, som vill roa sig på vår bekostnad», sade han. »Vad ha vi med 'solvisare' och 'papper' att göra? Jag ämnar ej ta minsta notis om saken.»
»I ert ställe skulle jag vända mig till polisen», sade jag.
»Och bli utskrattad för besväret — nej, jag tackar!»
»Låt mig få göra det då!»
»Nej — på inga villkor. Jag vill inte ha något bråk om sådana här dumheter.»
»Det tjänade ingenting till att söka övertala honom; han var alldeles ovanligt envis. Jag kände mig emellertid långt ifrån lugn och hemsöktes av aningar om en stundande olycka.»
»Tredje dagen efter brevets ankomst reste min far hemifrån för att besöka en gammal vän, major Freebody, kommendant på ett av forten på Portsdown Hill. Jag var glad se honom lämna hemmet — jag ansåg honom mindre utsatt för fara, när han var borta hos andra. Emellertid var detta ett misstag. Ett par dar efter min fars avresa fick jag från majoren ett telegram, vari han bad mig ögonblickligen skynda till honom. Min far hade störtat ner i ett av de djupa kalkbrott, som i sådan mängd finnas där i trakten, och låg nu sanslös med spräckt huvudskål. Jag reste genast, men han dog utan att ha återfått medvetandet. Han hade, tycks det, i skymningen gått hem från Fareham och som han ej kände till vägarna och kalkbrottet ej var försett med inhägnad, tvekade juryn ej att ställa sitt utslag på 'Olycksfall'.»
»Hur omsorgsfullt jag än tog reda på varje med dödsfallet förbunden omständighet, lyckades jag ej finna något, som tydde på mord. Det fanns intet tecken till våld och inga spår; intet rån hade blivit
