en del små obrända kanter, som lågo bland askan, hade denna något ovanliga färg. Jag fann detta enda ark på golvet i hans rum, och jag är böjd för att tro, att det är ett av hans papper, som han möjligen tappat och som på det sättet undgått förstörelsen. Utom det faktum, att det innehåller ordet 'kärnor', kan jag ej se, att det kan vara oss till någon hjälp. Själv tror jag, att det är ett blad ur en dagbok — stilen är min farbrors.»
Holmes flyttade lampan och både han och jag lutade oss över det lilla pappersarket, vars ena ojämna kant utvisade, att det blivit slitet ur en bok. Överst på sidan stod »Mars 1869, och sedan följde nedanstående gåtfulla anteckningar:
»Den 4:de. Hudson kom. Samma gamla platform.
Den 7:de. Skickade kärnorna till Mc Cauley, Paramore och John Swain i St. Augustine.
Den 9:de. Mc Cauley klarerat. Den 10:de. John Swain klarerat.
Den 12:te. Besökt Paramore. Allt väl.»
»Tack», sade Holmes, i det han vek ihop papperet och gav det till ägaren. »Ni får på inga villkor förlora ett ögonblick till. Vi ha ej ens tid att diskutera de händelser, ni nu omtalat — ni måste genast resa hem.»
»Vad skall jag göra där?»
»Det finns ej mer än en sak att göra, och den måste göras ögonblickligen. Lägg den pappersbit, ni nyss visat oss, i den lilla blecklådan, ni omnämnt. Lägg också dit ett brev med underrättelse om, att alla andra papper och dokument blivit uppbrända av er farbror, och att det lilla dagboksbladet är allt, som återstår. Ni måste skriva så, att ingen kan tvivla på sanningen av er uppgift. Sedan ni gjort detta, måste ni genast sätta ut lådan på solvisaren. Förstår ni?»
»Fullkomligt.»
»Tänk inte på hämnd eller anklagelse — åtminstone inte än. Möjligen kunna vi en gång med lagens hjälp hämna och straffa; men först måste vi knyta vårt nät — deras är ju längesedan färdigt. Vår första och enda tanke måste vara att draga er undan den fara, som hotar er. Längre fram kunna vi försöka reda ut hemligheten och straffa de skyldiga.»
»Jag tackar er», sade den unge mannen, i det han steg upp och tog på sig sin ytterrock. »Ni har givit mig nytt liv. Jag skall genast följa edra råd.»
»Ja — och förlora inte ett enda ögonblick. Framför allt, akta er och se er väl för — efter allt att döma hotas ni av en verklig fara. Vilken väg reser ni hem?»
»Jag far med tåg från Waterloo.»
»Klockan är inte nio än. Det är liv och rörelse på gatorna, så att jag hoppas, ni kan vara lugn. Men tag er i alla fall väl till vara.»
»Jag är beväpnad.»
»Det var bra. I morgon skall jag taga i tu med den här saken.»
»Kommer ni ner till Horsham, då?»
»Nej — hemligheten ligger förborgad här i London; det är här, jag ämnar söka efter den.»
»Då kommer jag hit till er igen om ett par dar för att tala om, hur det gått med lådan och papperen. Jag skall i varje, även den minsta detalj, följa edra råd.»
Han skakade hand med oss och gick. Stormen rasade alltjämt med oerhörd våldsamhet, och regnet piskade på rutorna. Den hemska, fantastiska historia, vi nyss hört berättas, tycktes ha kommit till oss på den vinande vindens vingar för att inom några korta ögonblick åter uppslukas av de rasande elementen.
Sherlock Holmes satt en stund alldeles tyst med framåtlutat huvud och ögonen fästa på den flammande
