En ståtlig, prydlig ung polisman med skarpa, intelligenta drag steg in i rummet.
»God morgon, herr överste», sade han, »jag hoppas, att jag ej kommer olägligt, men vi ha fått höra, att mr Sherlock Holmes är hos er på besök.»
Översten pekade presenterande på min vän, och inspektören bugade sig.
»Vi trodde, att ni möjligen skulle vilja resa med mig ditöver, mr Holmes», sade han.
»Nornorna ha sammansvurit sig mot dig, Watson», sade Holmes skrattande. »Vi talade just om den här affären, när ni kom, inspektör Forrester. Kanske ni kan ge oss några närmare detaljer.»
När han så lutade sig tillbaka i stolen på det för mig så välkända sättet, visste jag, att spelet var uppgivet.
»Vi hade ingen ledtråd i den Actonska affären. Men här ha vi en hel massa att gå efter, och allting pekar hän på, att personen i båda fallen är den samme. Man har sett karlen.»
»Verkligen!»
»Ja, det har man. Men han kilade med blixtens hastighet sin väg, sedan han avlossat det skott, som dödade William Kirwan. Mr Cunningham såg honom från sitt sängkammarfönster, och mr Alec Cunningham blev honom varse från köksingången. Klockan var en kvart på tolv, när bråket började. Mr Cunningham hade just gått och lagt sig, och mr Alec satt i nattrock och rökte sin pipa. Båda två hörde kusken ropa på hjälp, och mr Alec sprang ner för att se vad som var å färde. Dörren till köksingången stod öppen, och när han hunnit nedför trappan såg han två män brottas med varandra. En av dem avlossade ett skott, den andre sjönk till marken, mördaren rusade tvärs igenom trädgården och hoppade över häcken. Från sitt sängkammarfönster såg mr Cunningham honom uppnå stora landsvägen, där han snart försvann ur sikte. Mr Alec hade stannat kvar för att se, om han kunde vara den döende mannen till någon hjälp, och på det sättet kom boven undan. Utom det faktum, att denne var av medellängd och klädd i mörka kläder, ha vi intet signalement; men efterspaningarna bedrivas med all iver, och som han är främling på trakten, ska' vi nog snart få reda på honom.»
»Vad hade den här William egentligen uppe vid gården att göra? Sade han något, innan han dog?»
»Inte ett enda ord. Han bodde i grindstugan hos sin mor, och som han var en mycket samvetsgrann och tillgiven tjänare, tro vi, att han gått fram till herrgården för att se efter, om allt var i sin ordning där. Den här Acton-affären har naturligtvis gjort litet var ängslig. Tjuven måste just ha brutit upp dörren — låset var uppbrutet — då William kom fram.»
»Sade William något till sin mor, innan han gick ut?»
»Hon är mycket gammal och döv, och vi kunna ej få något besked av henne. Sorgen och förskräckelsen ha gjort henne nästan halvtokig, men det sägs, att hon aldrig varit vidare klyftig. Det finnes emellertid en mycket viktig detalj, som vi ej få glömma. Se på det här!»
Han tog ur sin anteckningsbok fram en liten papperslapp och bredde ut den på sitt knä.
»Den här fanns mellan den mördades tumme och pekfinger; det tycks vara ett fragment, rivet från ett vanligt brevpappersark. Som ni ser sammanfaller den timme, som omnämnes i brevet, med den, på vilken den stackars karlen mötte sitt sorgliga slut. Mördaren har ryckt återstoden av papperet från honom, eller ock har han tagit det här lilla fragmentet från den bov, som överfallit honom. Det ser nästan ut, som om brevet handlat om ett möte.»
