Det tycktes emellertid skrivet i Ödets bok, att alla mina professionella råd och varningar skulle vara bortkastade, ty redan följande morgon trängde problemet sig på oss, och det på ett sätt, som gjorde det omöjligt för oss att helt och hållet skjuta det åt sidan; till följd därav tog vårt besök på landet en helt annan vändning, än vi ens kunnat ana. Vi sutto just vid frukostbordet, då överstens hovmästare med åsidosättande av all sin värdighet, formligen störtade in i rummet.
»Ha herrarna hört vad som hänt?» nästan skrek han. »Hos Cunninghams!»
»Inbrott?» utbrast översten med kaffekoppen halvvägs mellan bordet och munnen.
»Mord!»
Översten visslade sakta.
»Å, tusan!» sade han. »Vem är det, som är mördad, fredsdomaren eller hans son?»
»Ingen av dem; det är William, deras kusk. Han blev skjuten rakt i hjärtat och dog knall och fall.»
»Vem var det som sköt honom.»
»Inbrottstjuven, naturligtvis. Han gav sig genast av och lyckades komma undan. Han hade just brutit sig in genom skafferifönstret, när William kom tillstädes; han räddade sin husbondes tillhörigheter, men satte livet till.»
»När skedde det?»
»I natt, ungefär vid tolvtiden.»
»Ja, vi ska' gå dit litet senare på dagen», sade översten lugnt och ägnade åter frukosten sin uppmärksamhet. »Det är en riktigt ledsam affär», tillade han, när hovmästaren lämnat rummet. »Gamle Cunningham är en av de ledande personerna här på trakten och en riktigt hygglig karl, till på köpet. Han kommer att ta sig den här historien mycket nära — kusken hade i många år varit i hans tjänst; han var en duktig och redbar man. Det är tydligen samma bovar, som gjorde inbrott hos Actons.»
»Och lade sig till med den där högst egendomliga samlingen!» anmärkte Holmes tankfullt.
»Ja visst.»
»Såå — ja, det kan ju vara den enklaste sak i världen, men i alla händelser förefaller det mig litet märkvärdigt. Eller vad säger ni själv? Egentligen skulle man ju tycka, att en tjuvliga, som utsett landsbygden till sitt arbetsfält, ej inom knappt en vecka borde göra inbrott på två ställen, belägna så tätt intill varandra. När ni i går kväll talade om att iakttaga vissa försiktighetsmått, tänkte jag, att den här trakten var troligen den sista i England, som tjuven eller tjuvarna vågade hedra med sin uppmärksamhet; detta bevisar, att jag ännu har mycket att lära.»
»Antagligen är det någon, som är hemmastadd i orten», sade översten. »Och i så fall skulle han naturligtvis först tänka på Actons och Cunninghams; det är de största ställena häromkring.»
»Och de rikaste?»
»Nå ja — det borde åtminstone så vara; men sedan många år tillbaka ligga de i process med varandra, och jag inbillar mig, att det kostar mer än det smakar. Gamle Acton gör anspråk på hälften av Cunninghams egendom, och juristerna ha länge haft fullt upp att göra med bägge händerna.»
»Om tjuven är hemma här på orten», sade Holmes, »borde det ej bli svårt att få tag på honom. Ja, ja, lugna dig, Watson, jag tänker inte lägga mig i saken.»
»Inspektör Forrester», anmärkte hovmästaren och slog upp dörren.
