Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förstå, att en rättegång pågick mellan mr Acton och Cunninghams. Naturligtvis föll det mig genast in, att man brutit sig in i mr Actons bibliotek i avsikt att tillägna sig några för målsägaren viktiga dokument.»

»Alldeles rätt», inföll mr Acton; »deras avsikter ligga i öppen dag. Jag har lagliga anspråk på hälften av deras nuvarande jordområde, och om de hade lyckats finna det papper de sökte och som till min stora belåtenhet låg i min advokats kassaskåp, skulle min utsikt att vinna varit högst problematisk.»

»Där ser ni!» sade Holmes småleende. »Det var ett farligt, oförväget tilltag, i vilket jag tycker mig spåra unge Alecs inflytande. När de ej funno någonting, försökte de avvända alla misstankar genom att ge saken sken av en vanlig inbrottsstöld och togo för den skull med sig vad de i brådskan kunde lägga vantarna på. Detta var tydligt nog, men ännu fanns mycket, som var insvept i dunkel. Vad jag framför allt önskade var att få tag i det brev, från vilket den lilla papperslappen blivit riven. Jag var säker på, att Alec slitit det ur den döde mannens hand, och tog för givet, att han stoppat ner det i sin nattrocksficka. Var skulle han eljest ha gjort av det? Frågan var endast, huruvida det alltjämt fanns kvar där. Det lönade kanske mödan att förvissa sig om saken, och till den ändan begåvo vi oss alla upp till herrgården.

»Herrarna Cunningham slöto sig till oss strax invid köksingången, som ni minns. Naturligtvis var det av allra största vikt, att de ej skulle bli påminda om det där papperet; i så fall skulle de ju genast skynda att förstöra det. Inspektören stod just i begrepp att säga dem, hur stor betydelse det hade, när jag av en lycklig tillfällighet fick en nervattack och på så sätt gav konversationen en annan riktning.»

»Åh, Herre Gud!» utropade översten skrattande. »Är det er mening, att all vår sympati var fullkomligt överflödig och er attack idel svek och bedrägeri?»

»Som läkare anser jag mig ha rätt att säga, att skenet i högsta grad liknade verkligheten», sade jag och betraktade med förvåning den man, som alltjämt på nytt försatte mig i häpnad över sitt skarpsinne.

»Det är en konst, av vilken jag ofta haft stor nytta», sade han. »När jag hämtat mig från mitt anfall, lyckades jag genom ett påhitt, som måhända ej saknar en viss originalitet, förmå gamle mr Cunningham att skriva ordet 'tolv', så att jag kunde få tillfälle att jämföra det med samma, på brevfragmentet skrivna ord.»

»O, ett sådant nöt jag var!» utbrast jag.

»Ja, det märktes tydligt, att du hyste djupt medlidande med mig för mitt dåliga minnes skull», sade Holmes skrattande, »och jag tyckte det var riktigt ledsamt, att jag nödgades tillfoga dig den lilla sorgen. Sedan gingo vi tillsammans upp i första våningen, och när jag varit inne i rummen och sett nattrocken hänga bakom dörren, lyckades jag genom att slå ikull det lilla bordet fängsla allas er uppmärksamhet ett par minuter, varunder jag smög mig tillbaka in i toalettrummet. Knappt hade jag emellertid fått tag på papperet, vilket, som jag förmodat, mycket riktigt låg i ena fickan på nattrocken, förrän jag anfölls av de bägge herrarna Cunningham; de hade utan tvivel mördat mig, så framt ni ej kommit mig till undsättning. Jag känner ännu den unge mannens fasta grepp om min strupe, och hans far har nästan vridit min arm ur led under sitt bemödande att slita papperet ur handen på mig. De insågo ju, att jag visste, hur saken förhöll sig, och den plötsliga övergången från absolut säkerhet till hopplös förtvivlan gjorde dem fullkomligt ursinniga.

»Sedan ni gått hem, talade jag med den äldre mr Cunningham; jag ville ha reda på orsaken till brottet.