Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»För tusan, det är ju klart som dagen!» utbrast översten. »Men varför skulle väl två personer skriva ett brev på så egendomligt sätt?»

»Affären var tydligen ej av det slag, som tål att skärskådas i alla sömmar; en av medbrottslingarna misstrodde den andre och hade fullt och fast beslutat, att de båda skulle ha lika stor del av skuld och ansvar. Och av stilen framgår, att den, som skrev orden 'till' och 'veta' var anstiftaren till dådet.»

»Hur kan ni vara säker på det?»

»Vi kunna ju sluta oss därtill genom att jämföra de bägge stilarna — de äro av så högst olika karaktär. Men det finnes ännu mer bindande bevis. Om ni undersöker papperslappen får ni se, att mannen med den kraftiga stilen skrivit alla sina ord först, och lämnat mellanrum, som den andre sedan skulle fylla i. Dessa mellanrum voro ej alltid tillräckligt stora; ni ser själv, att den, som skrev sist, hade ganska svårt att få ordet 'kvart' att passa in mellan 'en' och '', vilket bevisar, att dessa ord voro skrivna först. Den man, som skrivit dem, är tvivelsutan den, som planlagt affären.»

»Beundransvärt! I sanning beundransvärt!» utbrast mr Acton.

»Men mycket enkelt», svarade Holmes. »Vi komma nu till en punkt, som är ganska viktig. Ni vet kanske, att konsten att av en människas stil sluta sig till hennes ålder på sista tiden gjort oerhörda framsteg och nästan nått sin fulländning. Vanligen kan en sakkunnig med säkerhet angiva, inom vilket tiotal en person är född. Jag säger vanligen, ty sjukdom och fysisk svaghet förete samma egenheter som ålderdomen, till och med när invaliden är mycket ung. I föreliggande fall kan man, vid betraktandet av den enes kraftiga och den andres svaga och lutande stil med visshet säga, att den förra härrör från en ung man, den senare från en, som är långt framskriden i ålder, utan att därför vara orkeslös.»

»Beundransvärt!» sade mr Acton än en gång.

»Det finns en omständighet till, som är mindre märkbar, men av större intresse. De bägge stilarna likna i hög grad varandra — de tillhöra människor, som äro mycket nära besläktade. Det är min fulla övertygelse, att vissa familjedrag, vissa familjeegenheter, kunna spåras i dessa tvenne stilar. Jag har nu givit er en kort framställning av vad jag fått veta genom att undersöka den lilla biljetten; allt, vad jag såg i densamma, styrkte mig i mitt antagande, att de bägge herrarna Cunningham skrivit den.

»När jag kommit så långt, var tiden inne att skärskåda detaljerna i brottet och se, varthän de pekade. Jag gick med inspektören upp till herrgården och såg allt, där fanns att se. Den dödes sår hade — det kunde jag med absolut visshet fastställa — orsakats av ett skott från en revolver, avlossad på ungefär fyra meters avstånd. Det fanns inga krutstänk på kläderna. Alltså hade Alec Cunningham ljugit, när han berättat, att de båda männen brottats, och att skottet då gått av. Ännu en sak: både far och son kunde med bestämdhet utpeka det ställe, där mördaren flytt ut på landsvägen. Nu är det emellertid så, att just på det stället går ett brett, i botten fuktigt dike fram. Som det längs hela diket ej fanns minsta spår av människofot, kände jag mig fullt övertygad om, ej endast att herrarna Cunningham än en gång avvikit från sanningen, utan ock, att en okänd person aldrig uppträtt på skådeplatsen för mordet.

»Så gällde det att finna orsaken till detta egenartade brott. Jag försökte i första hand att utfundera motivet till inbrottsstölden hos mr Acton. Av ett par ord, som översten låtit undfalla sig, hade jag trott mig