ut genom dörren, hörde kusken henne tala helt lugnt med sin man och försäkra honom, att hon snart skulle vara hemma igen. Hon gick sedan och hämtade miss Morrison, en ung dam, som bor i villan bredvid, och begav sig i hennes sällskap till det omtalade mötet. Detta varade fyrtio minuter, och klockan en kvart över nio kom mrs Barclay hem, sedan hon följt miss Morrison till hennes dörr och sagt henne god natt.
»På Lachine finns ett rum, som om morgnarna användes till arbetsrum. Det vetter åt landsvägen, och genom ett par höga glasdörrar kommer man från detsamma ut i trädgården. Gräsmattan är här trettio meter bred och skiljes från landsvägen endast medels en låg mur, försedd med ett litet järnstaket. När mrs Barclay kom hem, gick hon in i detta rum. Gardinerna voro ej nerfällda, enär rummet sällan användes om kvällarna; mrs Barclay tände själv lampan, ringde sedan på Jane Stewart, husjungfrun, och bad henne ta in en kopp te. Flickan förvånades häröver, ty hennes matmor brukade aldrig dricka te så sent på kvällen. Översten satt i matsalen, men när han hörde, att hans hustru kommit hem, gick han in till henne. Kusken såg honom gå över förstugan. Det var sista gången han sågs levande.
»Efter loppet av ungefär tio minuter bar jungfrun opp det begärda teet; när hon närmade sig dörren till rummet, där hennes matmor befann sig, blev hon högst förvånad över att höra denna och hennes man i ett ytterst häftigt meningsutbyte. Hon knackade; som hon ej fick något svar, tog hon fatt i låsvredet, men fann, att dörren var riglad inifrån. Naturligtvis sprang hon ner för att tala om detta för kokerskan, och såväl de bägge kvinnorna som kusken gingo upp i hallen för att höra efter, om dispyten alltjämt pågick. Alla tre äro eniga i sitt påstående, att de endast hörde två röster, Barclays och hans hustrus. Barclays röst var låg, och han talade i korta, avbrutna satser; ingen av dem, som lyssnade, kunde uppfatta ett ord av vad han sade. Mrs Barclay däremot lät mycket häftig och upprörd; enär hon emellanåt höjde rösten, blevo hennes ord fullt tydliga och urskiljbara.
»'Din fege usling!' utropade hon gång på gång. 'Vad skall man nu göra? Giv mig tillbaka mitt liv! Jag vill ej ens en sekund till andas samma luft som du. Din usling! Din fege usling!'
»Plötsligt avstannade samtalet: ett hest, genomträngande rop ljöd från överstens läppar, och ett häftigt brakande hördes, åtföljt av gällt kvinnoskrik. Övertygad om, att någon förfärlig olycka inträffat, rusade kusken fram till dörren och försökte slå in den; han var emellertid ej i stånd att ensam bryta upp låset, och jungfrurna voro så utom sig av förskräckelse, att de ej kunde lämna honom någon väsentlig hjälp. Lyckligtvis kom han att tänka på de stora glasdörrarna, som ledde ut i trädgården, och sprang dit; de stodo öppna, och han kunde således utan svårighet komma in i rummet. Hans matmor hade upphört att skrika: hon låg medvetslös, utsträckt på en vilsoffa. Med fötterna i en länstol och huvudet mot golvet låg ej långt från kaminkanten den stackars översten, badande i blod. Han var stendöd.
»Då kusken såg, att han ej kunde göra något för sin husbonde, ämnade han öppna dörren. Men här möttes han av en oväntad och egendomlig svårighet: nyckeln satt ej i låset och fanns ej heller någonstädes i rummet. Karlen gick därför ut samma väg, han kommit och sedan han hämtat polis och läkare, återvände han hem. Mrs Barclay, på vilken allas misstankar genast riktats, bars, alltjämt medvetslös, in i sin sängkammare. Överstens kropp lades på soffan, och
