fråga nyckelns försvinnande. Trots den noggrannaste undersökning hade man ej lyckats finna den i rummet; således måste någon ha burit den därifrån. Men varken översten eller hans hustru kunde ha gjort det — det var klart och tydligt. Alltså måste en tredje person ha inträtt i rummet. Och denna tredje person kunde endast ha kommit in genom de stora glasdörrarna. Det tycktes mig, som skulle en sorgfällig undersökning av såväl rummet som gräsplanen kunna leda till denna mystiska varelses upptäckt. Du känner mina metoder, Watson — det fanns ej en av dem, som jag underlät att begagna. Och det slutade med, att jag fann en hel mängd spår, men mycket olika dem jag hoppats finna. En man hade varit inne i rummet och hade, kommande från stora landsvägen, gått tvärs över gräsplanen. Jag lyckades upptäcka fem tydliga märken efter hans fötter — ett på själva vägen, just där han klättrat över den låga muren, två på gräsmattan och två — dessa voro likväl mera otydliga — på golvet helt nära dörren, genom vilken han kommit in. Han hade sprungit över planen, ty märkena efter tåspetsarna voro djupare än de, som klackarna kvarlämnat. Men det var inte karlen, som gjorde mig förvånad — det var hans kamrat.»
»Hans kamrat?!»
Holmes tog ur fickan ett stort ark silkespapper och bredde varsamt ut det på sitt knä.
»Vad säger du om det här?» frågade han.
Papperet var betäckt med teckningar, föreställande något litet djurs fotspår. Man urskiljde fem tydligt markerade trampdynor och en svag antydan om långa naglar eller klor; hela avtrycket var så stort som en vanlig dessertsked.
»Det är en hund», sade jag.
»Har du någonsin hört talas om en hund, som springer upp för en gardin? Jag fann tydliga bevis på, att det här djuret gjort det.»
»En markatta, då?»
»Men en markatta har inte sådana fötter.»
»Ja, vad kan det eljest vara?»
»Det är varken en hund, en katt, en apa eller något annat för oss välbekant djur. Jag har försökt att konstruera ihop det efter de mått, jag tagit. Här ha vi fyra teckningar av spår, när djuret stått stilla; du kan se, att mellan fram- och bakfötterna är ej mindre än femton tum. Lägg härtill halsens och huvudets längd, och du får ett ungefär två fot långt djur — om det har svans, är det än längre, naturligtvis. Titta sedan på de övriga måtten. Djuret har rört sig, och jag har mätt dess steg; dessa äro aldrig mer än tre tum långa. Således får man, ser du, en antydan om en lång kropp, försedd med mycket korta ben. Några lämningar av hår har jag ej funnit, men djurets kroppsform måste vara sådan som jag antytt; dessutom veta vi, att det kan springa högt upp i gardiner och förhängen och tillhör rovdjurssläktet.»
»Hur har du kunnat få reda på det?»
»Emedan det klättrade upp i gardinen. I fönstret hängde en bur med kanariefåglar, och antagligen ville det komma åt dessa.»
»Vad för ett slags odjur var det då?»
»Ja, ser du, om jag det visste, så bleve det mig betydligt lättare att lösa det här problemet. Efter allt att döma tillhörde det vessle- eller lekattsläktet — men det är större än de vesslor jag sett.»
»Men vad har djuret med det begångna brottet att göra?»
»Den saken är ännu insvept i dunkel. En hel del ha vi likväl fått nys på, ser du väl. Vi veta, att en
