Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hit för att be er om upplysningar angående överste Barclays död.»

»Vad skulle jag veta om den?»

»Det är det jag vill ha reda på. Ni vet, antar jag, att er gamla vän mrs Barclay kommer att anklagas för mord, så framt saken ej blir fullt utredd?»

Mannen ryckte häftigt till.

»Jag vet inte, vem ni är», utbrast han, »ej heller hur ni fått reda på vad ni tycks veta, men vill ni svära på att det, som ni nu sagt, är sant?»

»Ja visst — hon kommer att arresteras, så fort hon blir frisk.»

»Store Gud! Tillhör ni polisen?»

»Nej.»

»Vad har ni då med saken att göra?»

»Det är varje människas plikt tillse, att rättvisa blir skipad.»

»Jag ger er mitt hedersord på att hon är oskyldig.»

»Då är ni den skyldige?»

»Nej, det är jag ej.»

»Vem dödade då överste James Barclay?»

»En rättvis Försyn tog hans liv. Men kom ihåg, att om jag fått tid att slå in skallen på honom, så som det var min avsikt att göra, hade han ej fått annat än sin välförtjänta lön. Om hans eget brottsliga samvete ej fällt honom död till marken, är det mer än troligt, att jag nu haft hans blod på mina händer. Ni vill höra hela historien? Nåja — jag kan gärna tala om den; det finns ingenting i den, som jag behöver skämmas för.»

»Det var på det här sättet, ser herrarna. Nu liknar min rygg en kamels, och jag har intet helt revben i min kropp, men det fanns en tid, då korpral Henry Wood var den ståtligaste karlen i hela i 117:de infanteriregementet. Vi hade skickats ut till Indien och lågo inkvarterade på ett ställe, som vi ju kunna kalla Bhurtee. Barclay, som dog häromdagen, var sergeant vid samma kompani som jag, och regementets skönhet — och för resten den vackraste flicka, som någonsin funnits till — var Nancy Devoy, fanjunkarens dotter. Det fanns två män, som älskade henne; av dem hade den ene vunnit hennes genkärlek. Ni ler måhända, när ni ser på den stackars vanskapta usling, som sitter här hopkrupen framför brasan, och hör mig säga, att det var för mitt vackra utseendes skull, hon älskade mig.

»Men fastän hennes hjärta tillhörde mig, ville hennes far, att hon skulle gifta sig med Barclay. Jag var en vild, obändig pojke — han hade fått uppfostran och skulle säkert stiga till officer. Men flickan höll fast vid mig, och jag hade nog avgått med segern; men så bröt upproret ut, och helvetets alla djävlar släpptes lösa i det olyckliga landet.

»Vi blevo innestängda i Bhurtee, hela vårt regemente, ett halvt batteri artilleri, ett kompani sikher och en massa 'civilister', kvinnor och barn. Runt omkring oss lågo tiotusen rebeller, lika rovgiriga och jaktlystna som en hop terrier kring en råttbur. Redan andra veckan tog vårt dricksvatten slut, och det gällde att kunna få bud till general Neills brigad, som var stadd på marsch inåt landet. Det var vår enda chance, ty vi kunde aldrig hoppas att slå oss igenom med alla kvinnorna och barnen, och så erbjöd jag mig att underrätta general Neill om den fara, i vilken vi svävade. Mitt erbjudande antogs, och jag rådgjorde om saken med sergeant Barclay, som ansågs känna trakten bättre än någon annan och som hjälpte mig att utstaka den väg, på vilken jag skulle kunna smyga mig igenom fiendens linjer. Klockan tio samma kväll begav jag mig av. Det fanns över tusen liv att rädda, men jag hade bara