Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ett av dem i tankarna, då jag den kvällen klättrade över fästningsmuren.

»Min väg gick längs en upptorkad flodbädd, och jag hoppades denna skulle dölja mig för fiendens utposter, men när jag hunnit ett litet stycke fram, kom jag rätt på sex av rebellerna, som lågo och lurade på mig. Inom en sekund hade jag dövats medels ett slag i huvudet och blev bunden till händer och fötter. Men det svåraste slaget drabbade ej mitt huvud utan mitt hjärta; ty när jag återfick medvetandet och lyssnade till mina fienders samspråk, förstod jag, att min kamrat — samme man, som utstakat vägen för mig — genom en indisk tjänare förrått mig och överlämnat mig i rebellernas våld.

»Nåja — jag tänker inte uppehålla mig länge vid den delen av historien. Ni vet nu, vad James Barclay var i stånd till. Bhurtee blev följande dag undsatt av general Neills trupper; men när rebellerna drogo sig tillbaka, togo de mig med, och det dröjde många år, innan jag såg en vit mans ansikte igen. Efter att ha utstått den grymmaste tortyr, försökte jag fly, men blev åter tillfångatagen och marterad. Ni kan själv se, hur illa jag blivit tilltygad. Några av dem, som flydde in i Nepal, togo mig med sig dit, och sedan fördes jag långt förbi Darjeling. Folket där. uppe bland bergen mördade de rebeller, i vilkas våld jag var, och behöllo mig som slav. Efter någon tid lyckades jag undkomma, men måste styra kosan åt norr. Slutligen kom jag till Afghanistan. Där vandrade jag omkring i många år; äntligen uppnådde jag åter Punjab, och här levde jag bland infödingarna. Mitt uppehälle förtjänade jag genom att göra taskspelarkonster. Det lönade ej mödan för mig, stackars krympling, att återvända till England eller ge mig tillkänna för mina gamla kamrater. Ej ens mitt begär efter hämnd kunde förmå mig därtill. Jag ville hellre, att Nancy och mina forna vänner skulle tro mig ligga i min grav med rak rygg än se mig lik en chimpans krypa omkring, stödd på en käpp. Alla ansågo mig ju vara död, och jag hade ingenting däremot. Jag fick veta, att Barclay gift sig med Nancy och stigit högt i graderna; ej ens det förmådde mig att ge mig tillkänna.

»Men när man blir gammal, kommer hemlängtan över en. I många år hade jag drömt om Englands härliga, friska, gröna fält och ängar. Slutligen bestämde jag mig för att se dem, innan jag för alltid slöt mina ögon. Jag sparade ihop pengar nog att betala överresan och begav mig hit; här finns ju fullt upp med soldater, deras sätt känner jag till — jag kan roa dem och därmed förtjäna mitt dagliga bröd.»

»Er berättelse är ofantligt intressant», sade Sherlock Holmes. »Jag har redan hört talas om ert möte med mrs Barclay och ert ömsesidiga igenkännande. Ni följde henne sedan hem, och såg genom fönstret, att översten och hans hustru tvistade med varandra — antagligen förebrådde hon honom hans uppförande mot er. Ni överväldigades av edra känslor, sprang tvärs över gräsplanen och störtade in i rummet.»

»Det var just vad jag gjorde, och min åsyn fyllde honom med sådan skräck och fasa, att han föll ned från sin stol och slog huvudet i kaminkanten. Men han var död, innan han föll. Jag läste ordet 'död' skrivet på hans anlete lika tydligt, som jag läser bibelspråket på kaminhyllan härbredvid. Åsynen av mig hade samma verkan som en kula genom hans syndiga hjärta.»

»Och sedan.»

»Sedan svimmade Nancy, och jag tog nyckeln ur handen på henne, i avsikt att öppna dörren och ropa på hjälp. Men vid närmare eftersinnande tycktes det