DOKTORN OCH HANS PATIENTER
Var gång jag ser igenom den något osammanhängande serie berättelser, i vilken jag sökt framvisa min väns, Sherlock Holmes, lysande själsförmögenheter och verkligen enastående begåvning, har jag känt mig förtvivlad över den svårighet jag haft att välja de episoder, som i varje hänseende bäst skulle motsvara min avsikt. Ty i många av de fall, där Holmes utfört någon sällspord »tour de force» av analysering och slutledning och bevisat värdet av sina märkvärdiga undersökningsmetoder, ha själva fakta ofta varit så obetydliga och banala, att jag ej ansett dem värdiga att framläggas för allmänheten. Å andra sidan har det ej sällan hänt, att han varit inblandad i något »äventyr», där fakta varit av högst egendomlig och dramatisk karaktär, men den del han tagit i sakens utveckling mindre framstående och betydelsefull, än jag som hans biograf skulle ha önskat. Den lilla historia, jag under titeln En studie i rött omtalar, och de omständigheter, som voro förknippade med Gloria Scotts undergång, kunna tjäna som exempel på vad jag menar och visa, hur ofta en historiker har att välja mellan Scylla och Carybdis. Möjligt är, att den roll, min vän spelar i den »affär», jag nu ämnar beskriva, ej är tillräckligt accentuerad, men händelsernas gång är så sällsam, att jag anser mig berättigad att införa berättelsen därom i dessa memoarer.
Det var en varm, regnig oktoberkväll. Våra persienner voro till hälften nerfällda, och Holmes låg hopkrupen på sin soffa, om och omigen läsande ett brev, som han med första posten mottagit. Vad mig själv angår, så hade jag under min tjänstgöring i Indien blivit ganska tränad och hade lättare att fördraga hetta än köld; en temperatur på + 32° C. var mig långt ifrån obehaglig. Men tidningarna voro ointressanta. Parlamentet hade slutat sina förhandlingar. Alla hade lämnat staden, och jag längtade efter New Forests lummiga skogsdungar eller stranden vid Southsea. En oförutsedd större utgift hade tvingat mig att uppge tanken på en ferieresa, och varken skog eller hav utövade någon dragningskraft på min vän och kamrat. Han älskade att bo i en storstad, varifrån han kunde sträcka ut sina »tentakler» i alla riktningar och genast höra minsta antydan om ett svårt, outrett brottmål. Kärlek till naturen hörde ej till hans många goda sidor, och den enda omväxling han behövde och önskade var ett tillfälle att få vända sin uppmärksamhet från storstadens ogärningsman till dennes kamrat på landsbygden.
Som jag märkte, att Holmes ej var vidare upplagd för konversation, kastade jag ifrån mig tidningen, lutade mig bekvämt tillbaka i min stol och försjönk i djupa tankar. Plötsligt avbröts mina funderingar av min väns röst.
»Du har alldeles rätt, Watson», sade han. »Det där sättet att slita tvister är alldeles barockt.»
»Komplett förryckt!» utbrast jag. Men när jag så fick klart för mig, att hans ord kommo som svar på min själs innersta tankar, reste jag mig ur min halvliggande ställning och stirrade häpet på honom.
»Vad betyder detta, Holmes?» utbrast jag. »Det här övergår mitt förstånd!»
Han skrattade hjärtligt åt min förvåning.
