Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Du kommer kanske ihåg», sade han, »att jag för någon tid sedan läste upp för dig en bit ur Poe's skisser, i vilken en skicklig resonnör och logiker följer sin väns outtalade tankar? Du behagade anse saken som en 'tour de force' av författaren. Och när jag påstod, att jag hade för vana att jämt och ständigt göra samma 'konststycke', uttryckte du ditt tvivel om min sanningsenlighet.»

»Å, visst inte!»

»Ja, kanske inte med din tunga, Watson, men med dina ögonbryn. När jag därför just nu såg dig kasta bort din tidning och börja ta dig en 'funderare', roade det mig att följa din tankegång, avbryta den, när jag så fann för gott, och därmed bevisa, att jag varit i rapport med dig.»

Men jag var långt ifrån nöjd med denna förklaring.

»I den berättelse, du läste för mig», sade jag, »drog resonnören sina slutsatser av de handlingar, han såg sin vän utföra. Om jag minns rätt, så snavade denne över en sten, tittade upp mot stjärnorna etc. Men jag har suttit lugnt och stilla i min stol och kan omöjligt ha givit dig något slags ledtråd.»

»Nu är du orättvis mot dig själv. Människan har fått sina anletsdrag för att därmed uttrycka sina känslor; ditt ansikte är en lydig tjänare.»

»Menar du, att du läst mina tankar i mitt ansikte?»

»Ja visst, och särskilt i dina ögon. Kanske kommer du inte själv ihåg, hur dina små funderingar började?»

»Nej, det gör jag inte.»

»Då skall jag säga dig det. Sedan du kastat bort din tidning — och det var denna handling, som kom min uppmärksamhet att riktas på dig — satt du en minut med ett fullkomligt uttryckslöst utseende. Därefter fästes din blick på ditt nyss inramade porträtt av general Gordon, och av den förändring dina drag undergingo, såg jag, att dina tankar fått en bestämd riktning. Men du fortsatte inte länge på den väg, du valt. Dina ögon riktades på det oinramade porträtt av Henry Ward Beecher, som står överst på din bokhylla. Du tänkte, att om du läte sätta ram på detta porträtt, skulle det bli en bra pendant till general Gordons.»

»Du har alldeles rätt!» utbrast jag i beundrande ton.

»Det var ju knappt möjligt att ta fel. Därefter gingo dina tankar tillbaka till Beecher, och du betraktade bilden så noga, som om du i dess drag ville läsa mannens karaktär. Efter en stund blev blicken mindre skarp, men ditt uttryck var alltjämt tankfullt. Du återkallade i minnet händelserna i Beechers karriär. Jag visste, att du ej kunde göra detta utan att tänka på den mission han under inbördeskriget åtog sig för de Norra staterna; jag har mer än en gång hört dig uttrycka din förargelse över det sätt, på vilket han mottogs av de mindre besinningsfulla bland våra folkledare. Du hade lagt detta så på hjärtat, att du ej kunde tänka på Beecher utan att även minnas detta mottagande. När jag ett ögonblick därefter såg din blick vandra från porträttet, antog jag, att dina tankar återvänt till inbördeskriget, och vid åsynen av dina tätt sammanpressade läppar, dina gnistrande ögon och dina knutna händer kände jag mig säker på, att du i ditt sinne med beundran tänkte på den tapperhet, som å båda sidor visats i denna förtvivlade kamp. Så blev ditt ansikte mulet och sorgset; du skakade på huvudet. Du grämde dig över allt elände, all fasa, alla onödigt förspillda liv; din hand lades omedvetet på ditt gamla sår, och ett leende stal sig över dina läppar — av allt detta slöt jag, att den löjliga sidan av detta sätt att slita internationella tvistefrågor i hela sin orimlighet framställt sig för dig. I det ögonblicket sade jag dig, att även jag