Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag kan omöjligt ge er några råd, om ni försöker att bedraga mig», sade han.

»Men jag har sagt er alltsammans.»

Holmes svängde sig om på klacken och ryckte otåligt på axlarna.

»God natt, doktor Trevelyan», sade han.

»Och har ni intet råd att ge mig?» frågade Blessington med förtvivlan i rösten.

»Det enda, jag kan råda er till, är att tala sanning.»

En minut senare befunno vi oss nere på gatan, stadda på hemfärd. Vi hade passerat Oxford Street och hunnit halvvägs fram på Harley Street, innan jag lyckades få ett ord ur min kamrat.

»Det var tråkigt, att jag narrade dig ut så här för rakt ingenting», sade han slutligen. »Det är likväl i grund och botten ett intressant fall.»

»Jag förstår inte det minsta av hela saken», erkände jag.

»Å jo — det är ju klart och tydligt nog, att två män — kanske flere, men med all säkerhet åtminstone två — ha beslutat att för någon orsaks skull komma åt den här Blessington. Både vid första och andra besöket inträngde den unge mannen tvivelsutan i Blessingtons rum, under det hans medhjälpare genom ett sinnrikt påhitt hindrade doktorn från att märka något och komma deras plan att misslyckas.»

»Och katalepsin — stelkrampen?»

»En skickligt gjord imitation, Watson, fastän jag väl knappast vågar säga det till vår 'specialist'. Det är en sjukdom, som är mycket lätt att efterhärma — jag har själv gjort det åtskilliga gånger.»

»Och sedan?»

»Av en ren tillfällighet var Blessington båda gångerna borta. De hade utsatt en så ovanlig tid för sitt besök för att vara fullt säkra på, att inga patienter funnos i väntrummet. Nu hände det emellertid, att den timme, de valt, sammanföll med tiden för Blessingtons dagliga promenad, något som tycks bevisa, att de ej hade riktigt reda på hans vanor. Om de kommit endast i avsikt att stjäla, skulle de naturligtvis ha gjort åtminstone ett försök att bryta upp kassaskrinet. Dessutom, ser du, kan jag i en människas ögon se, när hon är rädd för sitt eget skinn. Och det är alldeles otroligt, att den här karlen skulle ha två så hämndgiriga fiender, som dessa tyckas vara, och ej veta om det. Jag anser därför, att han mycket väl har reda på, vilka de två männen äro, men att han av någon orsaks skulle ej vill säga det. Möjligt är, att vi i morgon skola finna honom litet medelsammare.»

»Finnes det inte ett annat alternativ — groteskt, otroligt, om du så vill — men dock möjligt?» sade jag. »Kan inte hela historien om den kataleptiske ryssen och hans son vara hopsatt av doktor Trevelyan, som för eget ändamål varit inne i Blessingtons rum?»

Jag såg i skenet från gaslyktorna, att Holmes, synbart road, log åt mitt försök att imitera hans metoder.

»Min käre vän», sade han, »detta var något som i första ögonblicket föll mig in, men jag blev snart i tillfälle att övertyga mig om sanningen av doktorns berättelse. Den unge mannen har på mattan i trapporna lämnat fotspår. så tydliga, att jag ej behövde be att få se dem, som finnas inne i rummet. När jag säger dig, att hans skor voro breda för tårna, under det att Blessingtons äro spetsiga, och att hans fötter äro minst en och en halv tum längre än doktorns, måste du medge, att det ej finns något tvivel om hans individualitet. Men låt oss nu sova på saken; det skulle mycket förundra mig, om vi inte finge höra något från Brook Street i morgon.»

Sherlock Holmes' profetia gick snart i uppfyllelse och