Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


jag knappt vågar hoppas, att ni skall lyckas ge oss en förklaring över den märkvärdiga tilldragelsen.»

Sherlock Holmes hade lyssnat till denna långa berättelse med spänd uppmärksamhet, och jag såg tydligt, att hans intresse för dess innehåll alltjämt stegrades. Hans anletsdrag voro lika lugna och orörliga som vanligt, men ögonlocken sänkte sig allt tyngre ner över ögonen, och rökmolnen ur hans pipa blevo allt tätare vid varje ny episod i doktorns berättelse. När vår klient slutat sin redogörelse, reste sig Holmes utan att säga ett ord, räckte mig min hatt, tog sin egen och skyndade före doktor Trevelyan mot dörren. Inom en kvart hade vi hunnit fram till läkarens bostad vid Brook Street. En liten betjäntpojke öppnade för oss, och vi stego genast uppför den breda, med mjuka mattor belagda trappan.

Helt plötsligt hejdades våra steg. Gasen på översta trappavsatsen släcktes alldeles oförberett, och ur mörkret ljöd en tunn, darrande röst emot oss.

»Jag har en pistol här», sade någon för oss osynlig varelse, »och jag ger er mitt hedersord på, att jag skjuter, om ni kommer närmare.»

»Det här går då verkligen för långt, mr Blessington!» utropade doktor Trevelyan.

»Jaså — det är doktorn», sade rösten i betydligt lugnare ton. »Men de andra herrarna? Äro de verkligen det, som de ge sig ut för att vara?»

Vi kände på oss, att vi blevo underkastade en noggrann granskning.

»Ja, ja — allt är i sin ordning», sade rösten slutligen. »Ni kan komma upp; jag är ledsen, om mina försiktighetsmått ha förargat er.»

Han tände gasen igen, och vi sågo framför oss en ganska besynnerlig skepnad, en man, vars utseende lika väl som hans röst vittnade om ett förstört nervsystem. Han var mycket fet, men hade tydligen en gång i tiden varit fetare, ty huden på hans ansikte hängde i stora lösa veck, lika dem man ser kring en blodhunds käftar; hans hy var sjukligt blek, och hans tunna, ljusa hår tycktes stå på ända av nervös oro och ängslan. I handen höll han en pistol, den han likväl stoppade i fickan, när vi närmade oss.

»God afton, mr Holmes», sade han; »jag är er ofantligt tacksam för att ni kommit hit. Ingen har någonsin bättre än jag behöft edra råd. Jag antar, att doktor Trevelyan talat om för er, hur oförsynt man trängt in i mina rum?»

»Ja, det har han», svarade Holmes. »Vilka äro dessa två män, mr Blessington, och på vad grund våga de störa och ofreda er?»

»Det är ju litet svårt att säga», sade den gamle herrn undvikande. »Ni kan väl knappast vänta, att jag skulle kunna besvara den frågan, mr Holmes?»

»Menar ni, att ni inte vet det?»

»Kom in hit, är ni snäll — var så god och stig in här!»

Han gick före in i sin sängkammare, ett stort, mycket väl möblerat rum.

»Ni ser det här?» sade han och pekade på ett stort, järnbeslaget kassaskrin, som stod vid nedre sänggaveln. »Rik har jag aldrig varit, mr Holmes, och jag har aldrig mer än en gång i mitt liv spekulerat med det lilla jag äger — doktor Trevelyan kan tala om den saken för er. Jag har inget förtroende för banker och bankirer —inte det ringaste. Oss emellan sagt, mr Holmes, så ligger hela mitt lilla kapital i det här skrinet; ni inser således lätt, hur ogärna jag vill, att obehöriga komma in i mina rum.»

Holmes betraktade Blessington på sitt vanliga forskande sätt och skakade på huvudet.