»Att döma av musklernas styvhet har han varit död omkring tre timmar», sade jag.
»Har ni fäst er vid något särskilt här i rummet?» frågade Holmes.
»Jag fann en mejsel och ett par skruvar på kommoden. Han tycks ha rökt betydligt under natten. Här äro fyra cigarrsnoppar, som jag plockat fram ur kakel-ugnen.»
»Hm!» sade Holmes. »Har ni funnit hans cigarrmunstycke?»
»Nej — jag har inte sett till något.»
»Hans cigarrfodral, då?»
»Ja, det låg i hans rockficka.»
Holmes öppnade fodralet och luktade på den enda cigarr, som fanns kvar däri.
»Åhå — det här är en Havana — de andra äro av det slags cigarrer, som holländarna importera från sina ostindiska kolonier. De äro vanligen invirade i halm, som ni kanske vet, och äro längre och smalare än andra cigarrsorter.»
Han tog upp de fyra cigarrsnopparna och undersökte dem med sitt förstoringsglas.
»Två av de här cigarrerna ha rökts med munstycke, två utan», sade han. »Två av dem ha blivit avskurna med en ej särdeles skarp kniv, två ha blivit avbitna och den, som bitit av dem, har haft mycket goda tänder. Detta är intet självmord, mr Lanner — det är ett väl planerat och kallblodigt utfört mord.»
»Omöjligt!» utbrast inspektören.
»Och varför det?»
»Varför skulle väl någon mörda en annan på ett så otympligt sätt som genom att hänga honom?»
»Det är just det, vi måste försöka ta reda på.»
»Hur kunde väl förbrytarna ha kommit in?»
»Genom den vanliga förstugudörren.»
»Den var i morse låst och tillbommad.»
»Då har det skett, sedan de gått sin väg.»
»Hur vet ni det?»
»Jag såg spår efter dem. Om ni vill ursäkta mig ett ögonblick, skall jag möjligen kunna ge er noggrannare upplysningar.»
Han gick fram till dörren, vred på låset och undersökte det länge och omsorgsfullt. Sedan tog han ut nyckeln, som satt på innersidan, och lät även den genomgå en metodisk granskning. Sängen, mattan, stolarna, kaminhyllan, den döda kroppen och repen bleve i tur och ordning undersökta; slutligen förklarade han sig ha sett nog, skar med min och inspektörens hjälp ner det hemska liket och lade det under ett lakan.
»Var hade de fått repet ifrån?» frågade han.
»De hade skurit av det från det här», sade doktor Trevelyan och drog fram ett långt hoprullat tåg, som låg under sängen. »Blessington var alldeles förfärligt rädd för elden, och hade alltid ett rep liggande inom räckhåll, så att han skulle kunna undkomma genom fönstret, i fall trapporna fattade eld.»
»Det sparade dem inte litet besvär», anmärkte Holmes tankfullt. »Ja, som jag sagt, de verkliga fakta ligga i öppen dag, och i eftermiddag hoppas jag kunna ge skälen och bevekelsegrunderna till brottet. Jag lägger beslag på det här porträttet av Blessington, som står på kaminhyllan — det kan möjligen bli mig till nytta i mina efterforskningar.»
»Men ni har inte talat om något för oss!» utbrast doktorn.
»Å, det finnes intet tvivel om, hur händelsen tilldrog sig», sade Holmes. »Det var tre stycken, som voro med om saken: den unge mannen, den äldre medhjälparen och en tredje, på vars identitet jag ännu ej är fullt säker. Jag behöver väl knappt säga, att de
