förstnämnda äro de samma, som uppträdde förklädda till den ryske adelsmannen och hans son; vi kunna lämna en mycket noggrann, utförlig beskrivning på dem. De släpptes in av en här i huset boende medbrottsling. Ni tycker väl ej illa vara, inspektör Lanner, om jag ger er det rådet att snarast möjligt arrestera doktorns betjäntpojke; denne hade, efter vad jag trott mig förstå, helt nyligen tillträtt sin befattning, eller hur, doktor Trevelyan?»
»Den slyngeln tycks ha gett sig i väg», sade doktorn: »städerskan och kokerskan kunna ej finna honom någonstädes i hela huset.»
Holmes ryckte på axlarna.
»Han spelade en ej obetydlig roll i dramat», sade han. »Sedan de tre sammansvurna gått uppför trappan, långsamt och på tå, den äldre först, den yngre sedan och den okände mannen sist — — —»
»Min käre Holmes!» utropade jag.
»Det finns intet tvivel om den saken — man kan tydligt se det ena spåret ovanpå det andra, och redan i går kväll var jag på det klara med, vem de olika avtrycken tillhörde. Sedan gingo de till mr Blessingtons rum, vars dörr de funno riglad inifrån. Med tillhjälp av ett stycke ståltråd lyckades de emellertid vrida om nyckeln. Även utan förstoringsglas kan ni tydligen se, var och hur tråden placerats.
»När de kommit in i rummet, lade de naturligtvis genast kavle i munnen på mr Blessington. Denne låg kanske försänkt i djup sömn; möjligen var han ock så förlamad av skräck och ångest, att han ej kunde ropa på hjälp. Väggarna här i huset äro tjocka, så att det är troligt, att ingen hört hans skrik, även om han ropat av alla krafter.
»Sedan brottslingarna försäkrat sig om sitt offer, kan man se, att de hållit någon slags rådplägning. Antagligen gingo de på något sätt tillrätta med den man, de ämnade mörda, och förhandlingarna måtte ha räckt ganska länge, ty det var under den tiden de fyra cigarrerna blevo rökta. Den äldre mannen satt i den där korgstolen; det var han, som använde cigarrmunstycke. Den yngre satt längre bort; han knackade av askan på sin cigarr mot byrån. Den tredje gick fram och tillbaka. Blessington satt, tror jag, upprätt i sängen; på den saken är jag likväl ej fullt säker.
»Nå ja, överläggningen slutade så, att de hängde Blessington. 'Affären' var så väl förberedd, att de, enligt min tro, haft med sig ett block eller en trissa, som kunde tjänstgöra som galge. Mejseln och skruvarna voro bestämda för dennas iordningställande, men kroken i taket besparade dem detta besvär. Sedan de fullbordat sitt värv, gingo de sin väg; dörren riglades och bommades efter dem av deras medbrottsling.»
Vi hade med största intresse lyssnat till Holmes redogörelse för nattens tilldragelse; de spår och tecken, vilka tjänat honom till stödjepunkter i hans slutledningar, voro så små och obetydliga, att det fordrades hela hans skarpsinne för att kunna upptäcka dem; till och med när han utpekade dem för oss, kunde vi med möda följa honom i hans resonemang. Inspektören skyndade bort för att genast anställa spaningar efter betjäntpojken; Holmes och jag begåvo oss hem till Baker Street och den oss väntande frukosten.
»Jag kommer igen vid tretiden», sade han, när måltiden var slut. »Både inspektören och doktorn ha då lovat infinna sig här, men jag hoppas redan dessförinnan ha spritt ljus över de detaljer i saken, som ännu äro höljda i mörker.»
Våra gäster anlände på utsatt tid, men klockan var tre kvart på fyra, innan min vän infann sig. Av
