Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Hur kommer det sig, att han är alldeles okänd?»

»Å — han är mycket väl känd inom sin egen krets.»

»Var då?»

»I Diogenesklubben, till exempel.»

Jag hade aldrig hört talas om nämnda institution, och mitt ansikte måtte tydligt ha förrått denna brist i min uppfostran, ty Sherlock Holmes såg på sitt ur.

»Diogenesklubben är den underligaste, 'konstigaste' klubb i London, och Mycroft är en av dess 'konstigaste' medlemmar. Han är alltid i klubblokalen från en kvart på fem till tjugu minuter i åtta. Klockan är sex nu; vädret är vackert. Om det roar dig, ta vi oss en liten promenad, och sen skall jag göra dig bekant med två av vår huvudstads sevärdheter.»

Fem minuter senare voro vi på väg fram mot Regent Street.

»Du undrar», sade min vän, »varför Mycroft ej ställt sin stora observationsförmåga i detektiva polisens tjänst. Han är inte i stånd till dylikt arbete.»

»Men jag tyckte du sade — — —?»

»Att han var mig överlägsen i observationsförmåga och skicklighet att draga slutsatser, ja! Om en detektivs konst bestod uti att från sin plats i en länstol ge akt på och resonera om saker och ting, då skulle min bror vara den mest framstående kriminalagent som någonsin funnits till. Men han saknar både ambition och energi. Han skulle inte göra sig det minsta besvär för att verifiera sina egna slutsatser och låter hellre folk tro, att han haft orätt än han anstränger sig med att bevisa riktigheten av sina påståenden. Jag har mer än en gång tagit med mig ett problem till honom och fått en förklaring, som sedan visat sig vara fullt korrekt. Men han är ej i stånd att i praktiken utarbeta de fakta, som nödvändigt måste förefinnas, innan saken kan framläggas för en domare eller jury.»

»Det är således inte hans yrke?»

»Nej, visst inte. Vad som för mig är ett medel till livsuppehälle är hos honom bara en vurm, en mani. Han har en ovanlig fallenhet för siffror och reviderar räkenskaperna i ett par av regeringsdepartementen. Mycroft bor vid Pall Mall och går varje morgon runt hörnet till Whitehall och hem igen var kväll. Det är den enda motion han tar sig från årets början till dess slut, och man ser honom aldrig någonstädes annat än på Diogenesklubben, som är belägen mitt emot hans rum.»

»Jag har aldrig hört talas om den klubben.»

»Det är mycket troligt. Här i London finnas så många män, som dels av blyghet, dels av människoförakt helst vilja slippa umgänget med sina likar. De ha likväl ingen avsmak för bekväma länstolar och intressanta, dyrbara tidskrifter. Det är för att tillfredsställa sådana herrars smak, som Diogenesklubben blivit inrättad, och dess medlemmar bestå av de mest osällskapliga män, som finnas i London. Ingen får ta någon notis om de andra. Någon konversation får på inga villkor föras utom i mottagningsrummet; om någon tre gånger bryter mot denna regel, kan han uteslutas ur sällskapet. Min bror var en av dem, som stiftade klubben, och jag har ofta funnit atmosfären där mycket lugnande och rogivande.»

Under detta samspråk hade vi kommit fram till Pall Mall. Sherlock Holmes stannade utanför ett litet hus, beläget ej långt från Carltonklubben; han tillsade mig att ej tala, och steg in i hallen. Jag följde honom och uppfångade genom glasdörrarna en skymt av ett stort och luxuöst inrett rum, i vilket en massa herrar sutto var i sin lilla krok och läste tidningar. Sherlock Holmes förde mig in i ett mindre rum, som vette ut mot Pall Mall, gick sin väg och kom efter ett par minuter