Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


redbart mot oss, skall ni ej ångra det, men spelar ni oss några spratt, så må Gud hjälpa er!'

»Han talade på ett avklippt, nervöst sätt och småskrattade litet emellan; hur det var, så ingav han mig mer fruktan än den andre.

»'Vad är det ni önskar jag skall göra?'

»'Bara ställa ett par frågor till en grekisk herre, som bor här, och sedan översätta hans svar för oss. Men säg inte ett enda ord mer än man ber er säga, eller' — och han skrattade nervöst — 'eller ock hade det varit bättre för er, om ni aldrig hade blivit född!'

»Under det han talade, öppnade han en dörr och förde mig in i ett som det tycktes elegant möblerat rum; även här var all den upplysning, som bestods, en lågt nedskruvad gaslåga.

»Rummet var stort, och den mjuka mattan, i vilken min fot formligen sjönk ner, förrådde, att det var utstyrt med komfort och lyx. Jag uppfångade här och var en skymt av sammetsklädda stolar, eldstaden var av vit marmor, och på ena sidan om densamma hängde något, som liknade en samling japanska vapen. Mitt under den tända gaslågan stod en stol, i vilken den äldre herrn anmodade mig att taga plats. Den yngre hade lämnat rummet, men kom snart in igen genom en annan dörr; vid handen ledde han en ung man, klädd i ett slags vid nattrock. När de kommit så långt fram, att jag i det svaga ljusskenet kunde urskilja denne tredje persons anletsdrag, fylldes min själ av fasa. Han var alldeles dödsblek och förskräckligt mager; hans utstående, brinnande ögon buro vittnesbörd om, att hans viljekraft och själsstyrka vida överträffade det motstånd, hans svaga fysik förmådde göra. Men vad som mer än alla tecken på kroppslig svaghet gjorde mig både häpen och förfärad, var den omständigheten, att hans ansikte på det mest groteska sätt var betäckt med häftplåstersremsor, av vilka ett brett stycke var fastklistrat över hans mun.

»'Har du tagit tavlan med dig, Harold?' frågade den äldre mannen, under det den sällsamme främlingen snarare föll ner än satte sig på en stol. 'Har du löst händerna på honom? Giv honom då griffeln. Ni skall ställa några frågor till honom, och han skall skriva sina svar på griffeltavlan. Fråga honom först, om han vill underteckna dokumenten.'

»Mannens ögon gnistrade.

»'Aldrig!' skrev han på grekiska.

»'På inga villkor?' frågade jag på vår tyranns befallning.

»'Endast om hon i min närvaro blir vigd av en grekisk präst, som jag personligen känner.'

»Den kutryggige lille karlen fnittrade på sitt försmädliga, nervösa sätt.

»'Ni vet, vad som väntar er?'

»'Jag frågar ej efter, vad som blir av mig.'

»På sådant sätt fortgick ännu en stund vår egendomliga konversation. Om och omigen måste jag fråga den stackars plågade mannen, om han ville ge med sig och underteckna papperen; varje gång fick jag samma förbittrade svar. Men snart flög en lysande ide genom mitt huvud. Jag tog mig för att lägga egna små meningar till varje fråga, helt oskyldiga och obetydliga i början, för att få klart för mig, om de andra kände till grekiska språket; men sedan, då jag insåg deras fullkomliga okunnighet i detsamma, spelade jag ett djärvare, farligare spel.

»Vår konversation lydde ungefär så här:

»'Ni kan ej vinna något genom er envishet. Vem är ni?"

»'Det bryr jag mig inte om. Jag är en främling i London.'