upp genom Shaftesbury Avenue. Vi hade vänt in på Oxford Street, när jag äntligen vågade göra den anmärkningen, att den gata, på vilken vi slagit in, just inte var någon genväg till Kensington; men orden fastnade nästan i halsen på mig, så besynnerligt bar sig min följeslagare åt.
»Först drog han ur ena vagnsfickan en med blykula försedd, förskräcklig påk och svängde den fram och tillbaka, liksom för att pröva dess tyngd och styrka. Sedan lade han den utan att säga ett ord på sätet bredvid sig. När han gjort detta, drog han upp vagnsfönstren på bägge sidor, och jag fann till min förvåning, att de voro överklistrade med papper, liksom för att hindra mig från att se ut.»
»'Ledsamt nog måste jag beröva er all utsikt, mr Melas', sade han. 'Faktum är, att jag ej önskar ni skall få reda på, varthän vi fara. Det kunde möjligen skaffa mig obehag, om det lyckades er finna vägen till det ställe, dit vi nu begiva oss.'
»Som ni lätt kan förstå blev jag utom mig av häpnad vid detta tilltal. Min följeslagare var en kraftigt byggd, bredaxlad ung man, och även frånsett det hemska vapnet, skulle jag alltid dragit kortaste strået i en kamp mot honom.
»'Det här är verkligen ett högst besynnerligt uppförande, mr Latimer', stammade jag. 'Ni vet väl, att ni begår en fullkomligt olaglig handling.'
»'Jag vet, att jag tar mig en stor frihet', svarade han, 'men ni skall ej bli lidande på affären. Emellertid vill jag så gott först som sist säga er, att om ni vid något tillfälle i kväll söker göra alarm eller företar er något mot min vilja, så kan det komma att stå er dyrt. Jag, ber er komma ihåg, att ingen vet, var ni är; såväl här i vagnen som hemma hos mig är ni obetingat i mitt våld.'
»Han talade lugnt, men likväl på ett sätt, som visade, att hotelsen var allvarligt menad. Jag satt alldeles tyst och bara undrade, av vilken orsak han så här rövat bort mig. Vad hans avsikt än måtte vara, insåg jag mer än väl, att motstånd tjänade till intet — jag kunde endast vänta och se, vad som skulle hända.
»I nära två timmar åkte vi omkring, utan att jag hade ringaste aning om, varthän vi foro. Emellanåt skvallrade vagnens våldsamma skakningar om illa stenlagda gator; ibland kändes det, som rullade vi över jämnaste asfalt; men med undantag av dessa små förändringar fanns det ingenting, som kunde hjälpa mig att ens gissa var vi befunno oss. Det över fönsterrutorna klistrade papperet var fullkomligt ogenomskinligt. Klockan var en kvart över sju, när vi lämnade Pall Mall, och mitt ur visade tio minuter i nio, när vagnen äntligen stannade. Min följeslagare släppte ner fönstret, och jag uppfångade en skymt av en låg, välvd portal, över vilken hängde en lykta. En dörr öppnades, och jag blev skyndsamt införd i huset; emellertid hade jag tyckt mig varsebliva trädgrupper och gräsplaner på ömse sidor om uppkörsvägen. Men om vi befunno oss i en inom stadens hank och stör belägen villa eller mitt ute på rama bondlandet, var mer än jag kunde säga.
»Den tämligen stora, med tavlor prydda hallen, upplystes av en enda lågt nedskruvad och med kulört kupa försedd gaslåga. I det dunkla ljusskenet såg jag, att den person, som öppnat för oss, var en liten ful, medelålders, kutryggad karl. När han vände sig mot oss, märkte jag att han bar glasögon.
»'Är detta mr Melas, Harold?' frågade han.
»'Ja.'
»'Bra, min vän, bra! Ni hyser väl ingen ovilja mot oss för vårt lilla tilltag, mr Melas? Vi kunde verkligen inte reda oss utan er. Om ni handlar ärligt och
