stålgrå, kallt glittrande ögon med djupast inne ett uttryck av hätsk, obeveklig grymhet.»
»'Vi ska' nog få reda på, om ni skvallrar ur skolan', sade han med ett hånleende; 'vi ha våra egna 'upplysningsbyråer'. Vagnen väntar nu på er, och min vän skall följa er ett stycke på väg.'
»Jag blev med rasande fart förd ut genom hallen och nästan inknuffad i åkdonet, men hann likväl se en skymt av trädgrupper och en stor trädgård. Mr Latimer var i hack och häl efter mig och satte sig utan att säga ett ord mitt emot mig. Under tystnad åkte vi, alltjämt med uppdragna vagnsfönster, en som det tycktes mig oändligt lång väg. Klockan var över tolv på natten, när vi äntligen stannade.
»'Var god stig ur här, mr Melas', sade min följeslagare. 'Det är ledsamt, att jag nödgas lämna er ensam så långt ifrån ert hem, men det finns intet annat alternativ. Ett försök att följa efter vagnen, skulle endast sluta olyckligt för er själv.'
»Under det han talade, öppnade han vagnsdörren, och knappt hade jag satt foten på marken, förrän kusken snärtade till hästarna och ekipaget rullade bort. Med högsta förvåning såg jag mig omkring; jag befann mig på någon slags hed eller allmänning, här och där betäckt med grupper av enbuskar och gultörne. I fjärran låg en rad små hus, i vilkas vindsfönster ett och annat ljus lyste. På andra sidan varseblev jag de röda signallyktorna på en järnvägsstation.
»Vagnen var längesedan ur sikte. Jag stod och undrade, var i all världen jag egentligen befann mig, då jag såg någon komma gående emot mig i mörkret. Det var en stationskarl.
»'Kan ni säga mig, vad det här är för ett ställe?' frågade jag.
»'Wandsworth Common', svarade han.
»'Går det något tåg härifrån in till sta'n?'
»'Om herrn går en mil eller så, kommer herrn till Clapham Junction och kan följa med sista tåget till Victoria.'
»Sådant var slutet på mitt äventyr, mr Holmes. Jag vet ej, vart jag blivit förd eller med vilka jag haft att göra — jag vet ingenting annat än precis det, som jag nu berättat er. Men jag är fullt övertygad om, att ett skurkstreck är i görningen, och jag skulle gärna vilja hjälpa den där stackars olycklige mannen, om jag på något sätt kunde. Jag talade redan följande morgon om händelsen för mr Mycroft Holmes och underrättade även polisen.»
En lång stunds tystnad följde på berättelsen om detta högst märkvärdiga äventyr. Slutligen vände sig Sherlock Holmes till sin bror.
»Några åtgärder?» frågade han.
Mycroft Holmes tog upp ett nummer av Daily News, som låg på bordet.
»Detta har stått i alla de dagliga tidningarna. Intet svar.»
»Har du vänt dig till grekiska legationen?»
»Jag har gjort förfrågningar; där visste de ingenting om nämnda personer.»
»Telegrafera till polischefen i Athen, då.»
»Sherlock har fått hela familjens energi och beslutsamhet på sin lott», sade Mycroft Holmes till mig.
