Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


gäller att skaffa fakta, fastän den ej alltid förstår att använda dem. Så förtjusande en ros ändå är!»

Holmes steg upp från sin plats, gick förbi den sjukes vilsoffa och fram till det öppna fönstret; här höll han mot solen en härlig mossros och betraktade med hänförelse den vackra föreningen av rött och grönt Denna fas i hans karaktär var alldeles ny för mig, aldrig förr hade jag sett honom visa intresse för något naturföremål.

»Det finns ingenting, för vilket konsten att dra slutledningar är så nödvändig, som för religionen», sade han och stödde ryggen mot fönsterposten. »Denna kan av en skarpsinnig logiker byggas upp till ett fullt vetenskapligt system. Vår fastaste övertygelse om Försynens godhet tycks mig vila på de späda blommorna Allt annat — vår begåvning, våra begär, våra födoämnen — äro nödvändiga för vår tillvaro. Men denna ros är en ren skänk. Dess doft och dess färg tjäna till att försköna vårt liv — de äro ej ett oundgängligt villkor för detsamma. Det är endast godheten, som utdelar skänker och extra förmåner, och därför säger jag än en gång, att blommorna äro ett kraftigt stöd för vårt hopp.»

Under denna lilla demonstration hade Percy Phelps och hans vårdarinna ihållande haft sina blickar fästade på Holmes. I deras ansikten lästes en oerhörd förvåning och en ej ringa grad av missräkning. Med mossrosen i hand stod Holmes alltjämt försjunken i djupa drömmar. Efter några minuter bröt den unga damen tystnaden.

»Ser ni någon utväg till att kunna reda ut hemligheten, mr Holmes?» frågade hon med en viss kärvhet i rösten.

»Å — hemligheten!» svarade han, i det han ryckte till och återkom till verkligheten. »Nå ja, det skulle ju vara dumt att förneka, att det här fallet är ovanligt svårutrett och invecklat; men jag lovar er att ta saken om hand och låta er veta, så snart jag fått tag på några fakta av vikt.»

»Ni har således en ledtråd?»

»Jag har redan sju stycken, men måste naturligtvis pröva dem, innan jag kan säga, om de duga till något.»

»Misstänker ni någon?»

»Jag misstänker mig själv — — —»

»Vad menar ni?»

»Jag misstänker, att jag alltför hastigt drager vissa slutsatser.»

»Res då till London och pröva deras hållbarhet.»

»Ert råd är förträffligt, miss Harrison», sade Holmes. »Jag tror sannerligen, Watson, att vi genast ska följa det. Gå inte och invagga er i några falska förhoppningar, mr Phelps! Affären är högst invecklad.»

»Jag kommer inte att få ett ögonblicks lugn, förrän ni är här igen», sade den unge diplomaten.

»Så-å. Ja, jag skall väl komma hit i morgon vid samma tid som i dag, fastän det är mycket troligt, att jag ingenting har att förmäla.»

»Gud ske lov, att ni vill åtaga er saken!» utbrast vår klient. »Jag får nytt liv bara vid tanken på, att något äntligen blir gjort. Ack, jag glömde — jag har haft ett brev från lord Holdhurst.»

»Jaså — och vad säger han?»

»Han skrev i kall, men ej ovänlig ton; min svåra sjukdom var väl orsaken till, att han visade så stort undseende. Han sade, som han många gånger förut sagt, att saken var av den allra största politiska betydelse, och tillade, att han ej skulle ta några mått och steg rörande min framtid — vilket naturligtvis betyder mitt avsked ur tjänsten — förrän min hälsa blivit fullt