Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och sorg, när de vid doktorns ringning rusade upp upp sina sängar och funno mig i en dylik belägenhet. Stackars Annie och min mor blevo alldeles förkrossade Doktor Ferrier hade av detektiven fått höra nog för att kunna ge dem en idé om vad som hänt, och han berättelse gjorde inte saken bättre. Alla insågo, att jag hade en svår sjukdom i faggorna; stackars Joseph jagades ut ur sin trevliga sängkammare, som blev an ordnad som sjukrum åt mig. Här har jag nu legat nio veckor, mr Holmes, omedveten om vad som försiggått omkring mig och yrande i häftig hjärnfeber. Jag har uteslutande miss Harrisons och doktorns trogna omsorgsfulla vård att tacka för livet. Miss Harrison har skött mig om dagen och hela natten har en sjuksköterska vakat över mig, ty i min yrsel var jag i stånd att begå vilken ogärning som helst. Långsamt återfick jag medvetande och förnuft, men det är först de sista tre dagarna, som mitt minne vänt tillbaka. Emellanåt önskar jag, att det ej hade gjort det. Jag telegraferade, så snart doktorn det medgav, till mr Forbes, som har saken om hand. Han kom hit och försäkrade mig, att man trots alla ansträngningar ej lyckats finna någon ledtråd. Vaktmästaren och hans hustru ha underkastats de mest noggranna förhör, men utan resultat. Polisens misstankar vändes då mot unge Gorot, den av mina kamrater, som ni minns stannat; kvar i mitt rum efter stängningstid. Denna omständighet och hans franska namn var det enda, som kunde ge anledning till misstankar; men jag började ju ej mitt arbete, förrän han redan gått sin väg; hans familj härstammar från hugenotterna, men är lika engelsk till lynne och tänkesätt som ni och jag. Det fanns ej minsta skäl till ens den svagaste misstanke, och så fick saken förfalla. Jag vänder mig nu till er, mr Holmes; ni är mitt enda hopp. Om ni misslyckas, äro såväl min heder som min ställning för alltid förverkade.»

Den sjuke sjönk tillbaka mot kuddarna, alldeles utmattad av sin långa berättelse; hans sköterska reste sig och gav honom någon slags stimulerande medicin. Holmes satt tyst med bakåtlutat huvud och slutna ögon i en ställning, som kunde förefalla en med honom obekant person i hög grad vårdslös och likgiltig, men som jag visste hos honom beteckna det mest intensiva tankearbete.

»Er redogörelse har varit så tydlig och utförlig», sade han slutligen, »att det ej återstår mig många frågor att göra. Emellertid finns det en, som är av stor betydelse. Talade ni om för någon, att ni fått detta viktiga arbete i uppdrag?» »Nej — jag nämnde det ej för någon människa.»

»Ej ens för miss Harrison?»

»Nej. Jag hade ej varit här i Woking mellan den stund, då jag fick uppdraget, och den, då jag började uföra detsamma.»

»Och hade ingen av er familj händelsevis besökt er?»

»Nej.»

»Kände någon av dem vägen i lokalen?»

»Å — ja visst; de hade allesammans varit där och besett den.»

»Men om ni inte sade ett enda ord till någon om traktaten, så äro ju dessa frågor fullkomligt överflödiga.»

»Jag hade ej talat med någon om saken.»

»Känner ni något vidare till den där vaktmästaren?»

»Ingenting annat än att han är en gammal soldat.»

»Från vilket regemente?»

»Goldstream Guards, tror jag mig ha hört.»

»Tack. Jag kan nog få fler detaljer genom Forbes. Den officiella poliskåren är beundransvärd, när det