Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


drycken skulle verka; han tycktes vara viss på, att ni sov. Jag insåg naturligtvis, att han ämnade förnya sitt försök, så snart han trodde sig säker för upptäckt. Det önskade tillfället fick han, när ni reste hemifrån. Jag höll miss Harrison kvar inne i rummet hela dagen, så att han ej skulle kunna gå oss i förväg. Sedan jag låtit honom förstå, att kusten var klar, ställde jag mig, såsom jag förut beskrivit, på lur. Jag visste redan, att papperen funnos inne i sjukrummet men hade ingalunda lust att riva upp golv och panel för att 'söka efter dem. Jag lät honom själv ta fram dem från deras gömställe och sparade mig en god del besvär. Är det något annat i händelsens gång, som jag kan klargöra för er?»

»Varför valde han fönstret, när han ämnade smyga sig in?» frågade jag.

»Han kunde ju lika gärna ha gått in genom dörren.»

»För att uppnå denna måste han passera förbi sju sovrum; från fönstret kunde han dessutom lätt komma ut i trädgården. Något mer?»

»Ni tror väl inte», sade Phelps, »att det var hans avsikt att mörda? Kniven skulle troligen bara användas som bräckverktyg.»

»Det är ju möjligt», svarade Holmes och ryckte axlarna. »Allt vad jag med bestämdhet vet är, att i Joseph Harrison är en herre, åt vars nåd och barmhärtighet jag högst ogärna skulle vilja anförtro mig.»


DET SISTA PROBLEMET

Med tungt hjärta fattar jag pennan för att nedskriva dessa rader — sista berättelsen om och sista beviset på den egenartade begåvning, som gjort min vän Sherlock Holmes' namn så känt och berömt. På ett ej alltid följdriktigt och — jag erkänner det med smärta — ofta högst ofullständigt sätt har jag försökt redogöra för de sällsamma äventyr jag i hans sällskap upplevat, ända från det ögonblick, då slumpen förde oss tillsammans vid tiden för slutakten i En studie i rött, till den stund, då han med det lyckligaste resultat ingrep i affären om Det stulna dokumentet, ett ingripande, som tvivelsutan avvärjde allvarsamma internationella förvecklingar. Min avsikt var att låta den skissen bli den sista och att ej säga något om den händelse, som gjort ett stort tomrum i mitt liv och vållat mig en sorg, vilken tiden ej ännu efter två års förlopp förmått läka. Jag har emellertid sett mig tvungen att bryta min tystnad; de nyligen utgivna brev, i vilka överste James Moriarty försvarar sin brors minne, lämna mig ej något val: jag måste för allmänheten framställa saken i dess verkliga ljus. Ingen mer än jag känner de sanna förhållandena, och den tid tycks ha kommit, då jag ej gör någon en tjänst genom att hemlighålla dem. Så vitt jag vet ha ej mer än tre redogörelser för de egendomliga omständigheterna