»Ja, det var det.»
»Och Joseph! Skulle han vara en sådan skurk — en usel, gemen tjuv!»
»Hm! Jag fruktar, att Josephs karaktär är svårfatligare och lömskare, än man av hans utseende kunde, förmoda. Att döma av vad jag i morgse hörde av honom själv, har han kastat sig in på börsspekulationer, förlorat en hel massa pengar och var färdig till vad som helst, bara han kunde få sina affärer upphjälpt Och som han är en ovanligt egoistisk natur, lät han varken sin systers framtida lycka eller ert goda namn och rykte stå hindrande i vägen, när tillfälle till penningeförvärv erbjöd sig.»
Percy Phelps lutade sig utmattad tillbaka i sin stol.
»Det går runt i huvudet på mig», sade han; kan knappt fatta, att vad ni säger är sant.»
»Den förnämsta svårigheten i det problem, ni bett mig lösa», sade Holmes på sitt dogmatiserande sätt, »låg i det faktum, att ledtrådarna och bevisen voro alltför många — det väsentliga blev ofta fördunklat och dolt av det, som var mindre viktigt. Av alla de fakta, som framlades för oss, måste vi välja dem, vi ansågo oundgängliga och sedan sätta ihop dem så, att vi fingo en klar överblick av händelsernas gång. Jag hade redan från början misstänkt Joseph, alldenstund, ni sagt er vilja råka honom den kvällen och det därför var troligt, att han på väg ner till stationen skulle uppsöka er — han kände ju mycket väl till utrikesministeriet. När jag så fick veta, att någon varit så högst angelägen om att komma in i det sovrum, i vilket ingen utom Joseph kunde ha gömt något — ni talade ju om för mig, att Joseph hals över huvud måst', lämna sitt rum och avstå det åt er — förvandlades min misstanke till visshet, i synnerhet, som försöket att intränga i rummet gjordes samma natt, som sjuksköterskan ej vakade över er, något som bevisar, att inkräktaren var väl underrättad om vad som tilldrog sig i huset.»
»Så blind jag har varit!»
»De med saken förknippade omständigheterna te sig så vitt jag kan räkna ut, på följande sätt:
»Mr Joseph Harrison kom från Charles Street in i ert ämbetsrum strax efter det ni lämnat detsamma. Som han ej fann någon där, ringde han genast, och i samma ögonblick blev han varse de på ert skrivbord liggande papperen. Ett hastigt ögonkast övertygade honom om, att slumpen spelat honom i händer ett viktigt, högst värdefullt dokument; han stoppade det med blixtens hastighet i sin ficka och gick sin väg. Som ni minns förgingo ett par minuter, innan den sömndruckne vaktmästaren fäste er uppmärksamhet på ringklockan, och under den tiden hann tjuven komma undan.
»Han reste med första tåg till Woking, och sedan han genomläst sitt byte och försäkrat sig om, att det verkligen var högst värdefullt, gömde han det på ett ställe, som tycktes honom mycket säkert, i avsikt att efter ett par dar taga fram det och erbjuda det åt franska regeringen eller åt vem, som ville betala honom bra. Så kom ni plötsligt och oväntat hem. Utan en minuts förberedelse måste han lämna sitt rum, och från den stunden voro alltid åtminstone två personer därinne; deras närvaro hindrade honom att ta fram sin dolda skatt. Situationen måste ha varit alldeles outhärdlig för honom. Äntligen trodde han sig se en utväg. Han försökte smyga sig in, men misslyckades till följd av er sömnlöshet. Ni kommer kanske ihåg, att ni den kvällen ej tog er vanliga sömndryck?»
»Ja, det minns jag.»
»Troligen hade han tagit sina mått och steg för att
