Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sitter orörlig, lik spindeln i sitt näts medelpunkt; nätet har tusende och åter tusende radier och han förnimmer den minsta darrning i var och en av dessa. Han gör ingenting själv, han endast utkastar planer och uppgör förslag. Men hans agenter äro talrika och ytterst väl organiserade. Om ett brott är i görningen — om ett viktigt papper skall undansnillas, ett hus plundras, en man röjas ur vägen — så underrättar man professorn: saken blir planerad och utförd. Brottslingen blir kanske tillfångatagen. I så fall anskaffas pengar: han blir ställd fri mot borgen, och hans talan föres av en skicklig advokat. Men den, som begagnat sig av missdådarens arm blir aldrig fast — ej ens misstänkt. Det var denna organisation, jag upptäckte, Watson, och jag har använt hela min energi och alla medel, som stodo mig till buds, för att avslöja och tillintetgöra den.

»Men professorn har iakttagit så skickligt uttänkta försiktighetsmått, att det tycktes hart när omöjligt att anskaffa några inför lagen gällande bevis. Du känner min förmåga, min käre Watson, och likväl måste jag efter loppet av tre månader bekänna, att jag slutligen fått en antagonist, som i intellektuellt avseende var mig jämbördig. Min förfäran över hans brott minskades genom min beundran för hans överlägsna skicklighet. Äntligen begick han ett missgrepp — bara ett litet, litet misstag — men det var mer än han hade råd till, när jag var så tätt i hälarna på honom. Jag lät ej tillfället gå mig ur händerna, som du nog kan förstå, och utgående från den punkten har jag kring mitt offer spunnit ett nät, som nu är alldeles färdigt. Om tre dar, det vill säga nästa måndag, skall professorn och hans förnämsta medbrottslingar vara i polisens händer. Så börjar århundradets största rättegång; mer än fyrtio hemlighetsfulla brott skola finna sin förklaring, och repet blir missdådarnas lott; men om vi begå någon oförsiktig rörelse, ser du, kunna de till och med i sista ögonblicket glida oss ur händerna.

»I fall jag hade kunnat ta mina mått och steg utan professor Moriartys vetskap, hade allt varit gott och väl. Men han är alldeles för listig och förslagen. Han hade reda på varje åtgärd jag vidtog för att draga snaran tätare kring honom. Gång på gång försökte han komma undan, och lika ofta motade jag honom. Jag säger dig, min vän, att om man kunde skriva en detaljerad berättelse om vår tysta strid, skulle den i detektivkonstens annaler fylla sin plats som bevis på vad två skickliga fäktare kunna uträtta, när de få tillfälle att utveckla hela sin färdighet. Aldrig förr har min begåvning på ett så lysande sätt bestått provet — aldrig har jag varit så hårt ansatt av någon motståndare. Hans hugg voro skarpa, men mina gåvo ej efter. I morse blevo de sista åtgärderna vidtagna — om tre dar skulle allt vara färdigt. Jag satt i lugn och ro hemma hos mig och övertänkte saken, då dörren öppnades och professor Moriarty steg in i rummet.

»Mina nerver höra inte till det ömtåliga slaget, Watson, men jag erkänner, att jag formligen 'hajade till', när jag såg den man, som nu en tid oupphörligt varit i mina tankar, stå framför mig. Hans utseende är mig välbekant; han är mycket lång och mager, pannan är ovanligt hög och bred, ögonen ligga djupt i sina hålor. Han är slätrakad, blek, med insjunkna kinder och något i min och hållning, som påminner om hans forna sysselsättning. Ryggen är böjd, av mycket stillasittande vid skrivbordet; han håller ansiktet en smula framskjutet och vaggar beständigt med kroppen på ett högst obehagligt, ormliknande sätt. Han stirrade nyfiket på mig med lätt hopknipna ögon.

»'Främre delen av er huvudskål är mindre väl utvecklad, än jag trott', sade han slutligen. 'Det är en