Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ställde mig att se efter min vän. En onämnbar fasa bemäktigade sig mig; tänk om hans frånvaro betydde, att han under nattens lopp drabbats av någon olycka! Kupédörrarna voro redan stängda, och visselpipan ljöd, då någon alldeles i min närhet helt lugnt sade:

»Min käre Watson, hur kommer det sig, att du ej ens täcks hälsa på mig på morgonkvisten?»

Jag vände mig helt förbluffad om. Den gamle prästen satt med ansiktet vänt mot mig. Under en sekund blevo rynkorna utjämnade, näsan lyftad upp från hakan, underläppen återtog sitt naturliga läge, munnen upphörde att mumla, de matta ögonen fingo tillbaka sin glans, den lutande gestalten rätade upp sig. I nästa ögonblick föll figuren åter ihop — Holmes hade försvunnit lika fort som han kommit.

»Gud i himlen!» utropade jag. »Så häpen jag blev!»

»Alla försiktighetsmått äro ännu av nöden», viskade han. »Jag har anledning tro, att de äro i hack och häl efter oss. Aha! Där ha vi Moriarty i egen hög person!»

Under det Holmes talade, hade tåget börjat sätta sig i rörelse. Jag tittade ut och varseblev en stor, lång karl, som armbågade sig fram genom de samlade grupperna och vinkade för att få tåget att stanna. Det var emellertid för sent; vi hade redan börjat skjuta fart, och inom ett ögonblick ångade vi ut ur stationen.

»Du ser, att vi, trots alla försiktighetsmått med knapp nöd hunnit undan», sade Holmes skrattande. Han steg upp, tog av sig den svarta kaftan och den bredskyggiga hatt, som utgjort hans förklädnad, och packade in dem i sin resväska.

»Har du läst någon morgontidning, Watson?»

»Nej.»

»Du har således inte reda på vad som hänt vid Baker Street?»

»Baker Street?» »De ställde till eldsvåda i våra rum förra natten. Emellertid skedde ingen nämnvärd skada.»

»Men, Herre Gud, Holmes! Det är ju rent outhärdligt!»

»De måste komplett ha förlorat mina spår sedan deras knölpåkförsedde vän blivit arresterad. Hur kundede eljest ha inbillat sig, att jag återvänt hem. De ha likväl tagit sig före att bevaka dig, Watson, och följden var, att Moriarty själv begav sig ner till Victoria. Du gjorde väl inte något misstag på vägen ner till stationen?»

»Jag gjorde precis så, som du sagt mig.»

»Fann du den lilla täckvagnen?»

»Ja, den väntade på mig.»

»Kände du igen kusken?»

»Nej.»

»Det var min bror Mycroft. I sådant fall som detta är det en stor fördel att slippa inviga någon tjänsteande i sitt förtroende. Men nu måste vi rådgöra om vad som bör företagas med Moriarty.»

»Eftersom det här är ett snälltåg och står i direkt förbindelse med kanalbåten, antar jag, att vi på ett ganska effektivt sätt blivit honom kvitt.»

»Min käre Watson, du fattade tydligen ej hela betydelsen av mina ord, när jag sade dig, att den man, om vilken det är fråga, står på samma intellektuella plan som jag. Du tror väl inte att jag, i händelse jag vore den förföljande, skulle låta ett så obetydligt hinder stå mig i vägen. Varför har du då så låga tankar om honom?»

»Vad tror du han ämnar göra då?»

»Detsamma som jag skulle ha gjort.»

»Och vad skulle du ha tagit dig till?»

»Jag skulle ha tagit ett extratåg.»