Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Meiringen och togo in på Englischer Hof, som då ägdes av Peter Steiler den äldre. Vår värd var en intelligent karl; han talade engelska utmärkt bra, enär han i tre år varit uppassare på Grosvenor Hotel i London. På hans inrådan beslöto vi den 4:de på e. m. att gå tvärs över bergen och tillbringa natten i Rosenlani. Emellertid tillsade han oss allvarligt, att på inga villkor gå rakt förbi fallen vid Reichenbach, som ligga halvvägs upp mot den lilla byn, utan göra en liten avstickare för att se dem.

Platsen är också mer än vanligt hemsk och skräckinjagande. Vattenmassan, som av den smältande snön förvandlats till en vilt framstormande flod, störtar dånande ner i en djup avgrund, ur vilken det yrande skummet uppstiger lik röken från ett brinnande hus. Den oerhört vida och som det tycks bottenlösa klyftan kantas av svartglänsande klippblock, över vilka de i grönt skiftande vattenmassorna med rasande fart ila ner i djupet. En stund stodo vi helt nära randen, följde med intresserad blick vågorna på deras ilande färd och lyssnade till det bedövande larm, som ur avgrunden trängde sig upp till oss.

För att ge de resande tillfälle att få en fullständig överblick av det storartade fallet har man kring klyftans kant banat en smal stig; den tar emellertid helt tvärt slut, och man måste gå tillbaka samma väg man kommit. Vi hade just vänt om för att anträda återfärden, då en yngling kom springande och lämnade oss ett brev. Det var ställt till mig, undertecknat av värden på det hotell, vi bebodde och försett med dettas stämpel. Av innehållet framgick, att en engelsk dam, som befann sig i sista stadiet av lungsot, strax efter vår avresa anlänt till hotellet. Hon hade tillbragt vintern i Davos och var på väg till sina vänner i Luzern, då hon plötsligt fått en häftig lungblödning. Hon antogs kunna leva endast ett par timmar till, men det skulle vara en stor tröst för henne, om hon kunde få tala med en engelsk läkare. I fall jag därför ville ha godheten komma tillbaka etc. etc. Den hederlige Steiler försäkrade mig i ett postskriptum, att han skulle anse det som ett stort ynnestbevis mot honom själv, om jag ville uppfylla hans begäran. Damen vägrade bestämt att skicka efter en schweizisk doktor, och han kände, att allt ansvar nu vilade på honom ensam.

En dylik vädjan måste efterkommas; man kunde ju ej avslå en döende landsmaninnas bön. Men likväl drog jag i betänkande att lämna Holmes. Slutligen kommo vi överens om, att han skulle behålla den unge schweizaren som kamrat och vägvisare, under det jag ensam återvände till Meiringen. Min vän skulle, sade han, tillbringa än en liten stund vid fallet, varefter han långsamt skulle fortsätta till Rosenlani, där jag senare på dagen skulle stöta till honom. I det jag gick, vände jag mig om, och såg Holmes, stödd mot en klippa och med korslagda armar, stirra ner i det avgrundslika djupet. Det var sista gången jag här i världen fäste min blick på honom.

När jag uppnått kullens fot, såg jag mig än en gång tillbaka. Från den plats, där jag stod, var det omöjligt att se vattenfallet, men jag uppfångade en skymt av den slingrande stig, som över kullens topp leder fram till detsamma. Längs stigen gick en man med snabba steg. Hans mörka gestalt avtecknade sig klart mot den friska grönskan bakom honom. Jag minns, att jag lade märke till hans fasta, energiska gång; men snart förjagade tanken på det ärende, i vilket jag var stadd, den okände vandraren ur mitt sinne. Inom något mer än en timme var jag åter i Meiringen. Gamle Steiler stod framför ingången till sitt hotell.