Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Hur är det?» sade jag, så snart jag fick se honom. »Jag hoppas, att hon ej är sämre?»

Ett uttryck av högsta förvåning visade sig på hans ansikte, och vid hans frågande blick fylldes mitt hjärta av en onämnbar ängslan.

»Har ni inte skrivit det här?» sade jag. »Finns det inte en sjuk engelsk dam på hotellet?»

»Nej, det gör det inte», svarade han. »Men brevet tycks likväl vara avsänt härifrån. Aha — nu vet jag! Det är troligen engelsmannen, han, som kom hit strax efter er avfärd, som skrivit det. Han sade — — —»

Jag gav mig naturligtvis ej tid att lyssna till värdshusvärdens vidlyftiga förklaringar. Gripen av häftig ångest rusade jag genom byn och uppför den branta sluttning, från vilken jag nyss kommit. Jag hade behövt en timme att hinna ner; trots alla ansträngningar tog det två, innan jag åter befann mig vid vattenfallet. Holmes' alpstav stod ännu lutad mot den klippa, där han några timmar förut ställt den. Men av min vän själv fanns intet spår, och förgäves ropade jag hans namn. Det enda svar, jag erhöll, var ekot av min egen röst, som återkastades från de höga klippväggarna runt omkring mig.

Det var åsynen av alpstaven, som fyllde mitt hjärta med sorg och ängslan. Holmes hade således ej gått till Rosenlani; han hade stannat kvar på den smala, knappt tre fot breda stigen, med en lodrät klippmur på ena sidan och en gapande avgrund på den andra, och där hade hans fiende överraskat honom. Den unge schweizaren var försvunnen även han. Troligen hade han stått i Moriartys sold och på dennes befallning lämnat de bägge herrarna ensamma. Och vad hade sedan tilldragit sig? Fanns väl någon, som kunde upplysa mig om, vad som sedan skett?

Alldeles tillintetgjord av det slag, som drabbat mig, blev jag en stund stående och samlade mina tankar. Så började jag begagna Holmes' metoder; jag ville försöka att om möjligt komma den hemska tragedien på spåren. Detta var, tyvärr, ej svårt. Under vårt livliga samspråk hade vi gått ända fram till den punkt, där stigen slutade; alpstaven utvisade stället, där vi stannat. Den svartbruna, mjuka är alltid fuktig av det ständigt yrande skummet, och en fågels lätta fot skulle lämna spår efter sig på densamma. Längs stigen urskildes mycket tydligt två rader fotspår; de ledde bort från mig; i riktning mot mig syntes inga. Ett par meter från stigens slut var marken uppriven, liksom uppsparkad, och de törnbuskar och ormbunkar, som kantade klyftans rand, voro sönderbrutna och nedtrampade. Jag lade mig framstupa och spejade ivrigt ner i avgrunden, under det skummet yrde kring mig. Det hade börjat mörkna, och följaktligen kunde jag ej urskilja annat än vattendropparnas glitter på de svarta, kala bergväggarna och långt nere i djupet en glimt av vitskummiga vågor. Jag ropade — men förnam ej annat svar än det ur ravinens innandöme uppstigande bedövande sorlet.

Dock stod det skrivet i Ödets bok, att jag skulle få en sista hälsning från min gamle vän och kamrat. Jag har redan sagt, att hans alpstav stod lutad mot ett över den smala stigen utskjutande klippblock. Från en fördjupning ett stycke upp i klippan såg jag något glänsa; jag sträckte ut handen och fann, att det lilla lysande föremålet var ett cigarrettfodral av silver, som Holmes alltid brukade bära på sig. När jag tog ner det, fladdrade ett litet hopviket papper till marken. Jag vek upp det — det var tre blad, rivna ur min väns anteckningsbok och adresserade till mig. Och hur karaktäristiskt var det ej för Holmes, att utanskriften var lika